Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blefvo öfverdådiga och (osiga i våra kroppar. Det var så iidens sed.
Och jag, som ju var så ung och lycklig och glad och oförvägen. Jag
drack den midsommarnatten mer än vanligt. Gu’ Iröste mig så visst.
Och se dansen och värmen se’n — och kärleksyran. Till slut gick
det rundt.
— Blef där slagsmål, Fredrik?
■— Nej, inle som jag minnes. Nej, där blef ett annat och
mycke’, mycke’ sorgligare slut på dansen.
— Ah hva’ i all da’r hände då?
— Jo, det är så alt hjärtat vill brista, när jag tänker på’t, fast
så många år gått so’n dess. Ack, jag talade ju om, att vi lärde
starka varor under midsommarvakan. Nå, när vi nu skulle ro hem
på morgonen, så skulle vi naturligtvis vagga med småskeppen och
göra oss till och visa flickorna hvilka karlar vi voro. Herre Gu’, jag
minns hur Greta gång på gång förmanade mej att sitta stilla i båten.
Men det är ju inte lönt att tala förnuft med en mänska, som har ett halft
stop starkvaror i kroppen. »Var du lugn, Greta lilla, jag vet hvad
jag gör», svarade jag henne endast, och så log bon och trodde nog,
att det inte var så farligt med vaggandet, som det kanske såg ut till.
Men rätt i rappel lågo vi i vattnet, och Greta gick till bottnen och
kom aldrig upp mer med lifvet. Och hur jag kom till stranden,
det vet jag inte.
— Men det där var ju en ryslig tilldragelse!
•—• Ja, de tvif]ade länge på, att jag skulle återfå mitt förnuft.
En långlig lid satt jag se’n nere vid ån och väntade, att Grela skulle
komma upp. Till slut liksom vaknade jag till sans. Men mitt humör
var och blef borta och se’n dess har jag inte tyckt om midsommar
utan alltid blifvit ledsen och dyster vid den tiden. Och det kan väl
ingen undra på? slöt Fredrik och gned med tröjärmen öfver ögonen.
— Nä’, det kan ingen förvåna sej öfver, genmälde jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
