Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ombytta roller.
Ett litet stycke hinsidan om Ingabos vägskäl synes en liten
skogsstig slingra sig inåt illmarkerna österut. Stigen är dock inte så värst
liten, ty det synes alt folk stundtals vanka fram på densamma med
dragkärror när det är barmark och med kälkar då det är vinter och
före. Häraf framgår, att vägen troligtvis bär hän till något bebodt
ställe och att det någonstädes inåt skogen-lärer finnas en gård, ett torp
: éller en backstuga. Vinlertiden syns där spår af träskostödar i snön
och sommartiden skönjas fjät af barfotalassar i den fuktiga dy,
hvaraf marken närmast bygdevägen består.
Nåja, där bor folk ett stycke borta i skogen, fast det är
en god bit till dem. Öfver mossalaggor och kullar, öfversållade af
skrofliga och mossbelupna stenhögar, slingrar stigen fram, och det ser
tröstlöst ut rundt omkring. Omsider når man en väldig
stubba-fälla, som vittnar om att en stor skog för icke längesedan växt där,
och midt på fällan ligger en liten stuga, utsatt för vinden från alla håll.
Där bodde Andreas i Skogshygget och hans gumma.
Hur han kunnat slå sig ner där? frågar ni. Ja, det är en
historia om den saken också.
När Andreas var ung i världen, tjänade han nere i Kulhult, å
hvars ägor Skogshygget ligger, och var jämnårig med sonen på stallet.
Sålunda skulle ock drängen och sonen exercera beväring på samma
gång. Sonen Isak var en bångstyrig sälle, ville gärna bråka och
slåss, var stursk, öfvermodig och högfärdig, så han kom ofta i
klammeri och skulle mer än en gång råkat illa ut, om inte Andreas, som
var from och godsint, hjälpt honom och stått på hans kant, då det
gick hett till på lekstugor och andra tillställningar. Ty Andreas hade
den åsikten-, att han skulle hålla med den han åt hos, äfven om denne
icke alltid hade rätten på sin sida.
När nu gossarne varit vid beväringsmönstringen och voro på
hemväg, blef det naturligtvis slagsmål af. Ty på den tiden slogos
bevä-ringspojkarne sockenvis, såsom det, gu’nås, än i dag somligstäds kan
hända. Kontingenten från Hiarums socken drabbade efter vanligheten
på Lungemosapojkarne vid Ingabo vägskäl, såsom sedvänjan hade varit
så långt folk kunde minnas. Efter hvarje beväringsmönstring stod
alltid ett slagsmål vid det vägskälet. Det var lika säkert som amen
i kyrkan, och inga fjärdingsman i världen kunde göra något däråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
