Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu för tiden gör man diamanter, som den
skickligaste diamantslipare måste taga i handen för att kunna
upptäcka att de äro falska. Om en qvinna bär dessa
skall ingen kunna säga om de äro äkta eller efterapade.
Sålunda kan det hända, att ni ett helt lif beundrar och
afundas ett diadem af falska diamanter. De som
fabricera dessa lysande lögner hafva hunnit till en
förundransvärd skicklighet och förstå till och med att gifva
sina produkter de små fel, som nästan alltid vidlåda
de äkta diamanterna, hvilkas enda företräde således
består i deras hårdhet.
Nåväl! Denna hårdhet är icke längre obegränsad.
Diamanten förtjenar icke längre sitt namn. De gamle
trodde att denna sten var oförstörbar och kallade den
derför: adamas (den obetvinglige). Men sedan har man
funnit, att en diamantslipare kan krossa så många
diamanter som det kan roa någon att betala.
Jag förstår våra förfäders vördnad för diamanten.
De tänkte att den var den enda oförstörbara kropp i
naturen, och att den motstod släggan och elden. De
trodde att diamanten skyddade dess egare mot gift, ja
den ansågs till och med vara ett beskydd för dygden.
Men i våra dagar känner man allt för väl hvilket
inflytande den lysande stenen har på qvinnornas dygd.
Derom kan man berätta historier, som i och för sig
borde vara nog att förmå oss förstöra allt hvad ädla
stenar heter.
Att en sten är hård kan vara bra när man af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
