- Project Runeberg -  Hundrade minnen från Österbotten / Första delen /
46

(1844-1845) [MARC] Author: Sara Wacklin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Stora forsen och Pikkarainen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

arm stod då båtstyraren i akterstäfVen med sia
breda styråra, och visste så väl att, när det var af
nöden, på sjelfva hårsmånen gifva sin farkost dess
rätta kosa ibland skummet och hvirflarna.
Den mest bekanta bland Uleåfallens forsstyrare
var bonden Pikkarainen, hvars gård låg vid elf-
kanten, ungefär en fjerdedels mil ifrån Uleåborg.
Mannen var välmående, bade en älskad hustru och
en vacker dotter. Pikkaraises Lisu bade både för
sin skönhet och sin förmögenhet fått många friare,
till och med ibland stadens förnämsta handlande,
ehuru hon slutligen valde sin man ur sitt eget
stånd. Gubben Pikkarainen sjelf var en lång, smärt
och vacker gestalt. Då konung Gustaf Adolf och
hans gemål besökte Uleåborg, fick Pikkarainen till-
fälle att för dem visa sin skicklighet.
Yid elfkanten, helt nära den mest brusande
forsen, hade man upprest en altan, hvars golf be-
täcktes med blått kläde. De kungliga, med sin
svit, begåfvo sig till altanen, för att derifran be-
trakta det skådespel, som för dem var tillställdt.
Ofvanför forsen visade sig Pikkarainen i en
fyrbörding (så kallades det största slaget af fors—
båtarna). Tvenne bönder sutto vid arorna, men
hans egen resliga figur stod i bakstammen. Han
var klädd i sin sommar-högtidsdrägt, äkta röd väst
med stålknappar, mångbrokig silkeshalsduk och vida,
snöhvita skjortärmar. På hatten hade han ett po-
leradt stålspänne, som blixtrade i solstrålarna. Man
såg honom vända förstäfven emot forsen, arorna
gåfvo båten en alltmera ökad fart, och hastigt
ilög den utföre, så att den ofta blef osynlig bland
forsens fradgande böljor, och de höga åskådarne
endast med häpnad kunde urskilja det blixtrande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:12:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hundrade/1/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free