Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. En gammaldags begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvarter höga. En näsduk måste enkom medhafvas
för alt herbergera strutVan. Sedan fruntimren kni-
pit en Lit af slrufvan, ställdes hon vanligtvis under
den stol man satt uppå, till dess hon kunde med-
tagas hem till de öfver grafölsstrufvan jublande
barnen.
Sa- tillgi ck det i äldre tider med begrafningar
i bättre hus. Men med första dagen var det icke
slut på enkans vedermödor.
De närmaste af slägt och värmer bjödos till
afton- eller qvällsvard begravningsdagen. Da prydde
en stor pastej, med ett tupphufvud och dess kam,
bordet. Glacerade skinkor och tårtor, puddingar
och feta stekar, költsoppa med risgryn, russin och
mandel, eller sagosoppa i terriner, pontak i bu-
teljer, fräsande öl i stora silfverbägare och kan-
nor, punsch i stora balar, och manga slags bröd
fyllde då det stora bordet, dukadt i hästskoform.
Med tårar och en bjertlig tacksägelseskål till
den aflidnes minne åtskiljdes gästerna.
Dagen • derpå voro de, som haft besvär med
begrafningen, inbjudna till middag.
Tredje eller fjerde dagen var vanligen det så
kallade Köybain peijahaiset *), då stadens fattiga
samlades och blefvo undfägnade med mat och
dricka. Härvid hände det en gång, alt en liten
utsvulten gosse ät sä mycket af den goda, med
fläsk kokta ärtsoppan, att han höll på att sätta lif—
vet till. Han sade sig »velat äta för en hel vecka.»
Skrytsamt tillade han: »men då först var det roligt
på fars begrafning, när jag fick äta girs och kål,
så att kapprocken sprack på ryggen.»
*) De fattigas graföl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
