Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spridda scener från Uleåborgs brand d. 23 Maj 1822 - 16. De tre öfveråriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16.
De tr e Q fVeråriga.
En gammal bryggare Mellin, hans Iru och
deras trogna tjenarinna voro alla tre redan öfver
80 år. Endast larmet derute väckte det vördnads-
värda tretalet, då elden redan var i huset. Dé
gamla sökte först af alla krafter blott att komma
undan elden. Halfklädda och skalfvande af köld
stodo de åldrige utanför sitt brinnande hus, under
hvars låga tak de i så långa tider lefvat lugna och
nöjda. De voro bvita i hufvudet, som tre dufvor,
och med kal och obetäckt bjessa. Stormen slet
och rasade i de glesa silfverhâren, och lågorna
upplyste tidens karta i de gamles bleka ansigten,
der jordisk smärta och himmelsk tröst sä sannt
tecknades, dä det skumma ögat glänste bedjande
mot höjden, och de darrande händerna voro upp-
lyftade och hopknäppta till bön. Iläraf styrkta,
begynte de af årens börda redan till jorden böjda
gamla att, under några få minuter, släpa ut på ga-
tan (der allt sedan uppbrann) sä tunga bördor, som
de med sina svaga krafter förmådde. Redan hade
de upphört härmed, eftersom lmset stod i ljus låga,
då den gamla tjenarinnan helt oförmodadt ropade:
»Min kista!» Hon kunde ej hindras ifrån att ännu
en gång återvända in i det brinnande huset, för
att rädda sin enda skatt, den med henne jemnåriga,
kära, tomma kistan, som hon i förskräckelsen
glömt, emedan hon ej förrän nu hunnit tänka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
