Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spridda scener från Uleåborgs brand d. 23 Maj 1822 - 21. Hjelparinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
21.
Iljelpariiiiian.
Den gemensamma olyckan och nöden, den
rasande elden tycktes smälta alla hjertan. Ovän-
ner bistodo -välvilligt hvarandra, glömde ett lång-
varigt agg, och aldrig sägs hjertligare gifmildhet
än den, hvarmed den lilla skärf delades, som man
kunde bjuda sin olyckskamrat.
Under det elden första dygnet härjade, tänktes
sä litet pä föda, aLt föga räddades af matförråden.
Men sedan naturen tog igen sin rätt, den själens
uppror ej förmådde beherrska, kändes hungerns
plåga äfven af dem, för hvilka den alltid varit
främmande.
En åldrig, vördnadsbjudande enkefru vandrade
sorgsen omkring askan af sitt bus, för att se efter
om elden skonat något. Hon hade ej räddat mer
an sitt lif, och egde följaktligen ej ens en bit bröd.
Da hon säg en gammal tiggerska pä sin krycka när-
ma sig, sade enkan med târfulla ögon: »Kära gum-
ma, nu är jag sjelf i behof af föda och har in-
tet att gifva dig.» .
»Gud vare lof,» ropade tiggerskan, »för det
jag en gäng kan dela något af det lilla jag eger
med min gamla välgörarinna, som tröstat och hjelpt
mig så mången gång. Med af ålder och glädje
darrande bänder bröt den fattiga gumman i tu sin
enda kaka, och gaf den ena hälften deraf åt sin
fordna välgörarinna med en så innerlig glädje, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
