Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gält i döden för silt barn.» — De orden
voro så ovanliga att jag aldrig glömde dem.
Författarinnan Marta Leijon skrev en gång:
»Vi måste fram om vi också skulle gå på
glödande kol» — och »kvinnan har hämtat
sitt barn vid dödsrikets port». — Därför är
lyckan så stor sen allt är över och vi äro
ett led i tillvarons långa kedja. — Själv bad
jag som myckel ung: »O, Gud, giv mig barn
— och barnbarn». — Det var under
vigselakten. — Jag blev en mycket lycklig mor,
mina barn är nu snart vuxna alla, och jag
b)ir mycke* glad när »barnbarnen» kommer
en gång. Min egen mormor var min
hjältinna. Dr Laura Petri talade här i går kväll
om att vj ha alla våra hjältar och hjältinnor.
Bliv ni en liten hjältinna. 43 år.
Tag ej den ekonomiska sidan med
i räkningen.
(Svar till »Sanningssökande 28 år».)
Jag har med största intrese läst
»Sanningssökande 28 års» problem, och läste nu
svaret från »Mor till 12 barn», som jag här
verkligen vill uttrycka min stora beundran
för, ty aven min man är statstjänsteman med
en inkomst på omkring 200 kr. i månaden.
Jag har 2 barn, men skulle ej ha något emot
att de voro 12. Ty barnen ar mitt allt, och
jag skulle inte kunna tanka mig livet utan
dem. Men ändå förstår jag
»Sanningssökande 28 års» problem så val, inte den
ekonomiska sidan av saken, den lägger jag åt
sidan såsom varande värdelös att diskutera ca,
ly har man en inkomst på 6,000 om året
går det åt, och har man en inkomst på 2,000
får det räcka, vare sig barnen äro 12 eller
inga, så enkelt är del med den saken. Men
del var »Sanningssökandes» skräckkänsla
inför tanken att bli mor, som jag förstår i
olikhet med mor till 12 barn. Ty även jag har
Fått erfara vad del vill säga alt ända sen
barndomen ha haft s. k. skräckkänslor,
visser-Vigen inte sådana som edra, men jag
förstår er så väl. Men jag vill ge eder ett råd,
försök alt Övervinna eder själv. Är del så
att ni kan bli mor, undandrag eder ej denna
lycka, och det finns ingenting som så kan
bota komplex av alla slag som att tvinga sig
igenom det som man haft en sådan ångest
och skräckkänsla inför. Allt har en övergång,
och da ni får erfara vad det vill säga att
hålla ett eget litet barn i armarna, tror jag
nog att ni i likhet med andra kan undra,
hur har jag en gång kunnat vara så feg
inför en naturlig sak.
En förstående medsyster.
Min mors svartmålningar har
undergrävt min tro på lyckan, men
jag tvekar ändå inte.
(Svar till »Ulla 07».)
O, vad jag förstår er väl, emedan jag
befinner mig precis i samma situation. Dock
skiljer sig milt förhållande från ert däri. all
min mor verkligen lever i ett olyckligt
äktenskap, och dessutom ogillar hon min
fästman. De svartmålningar av äktenskapet,
varmed hon ständigt förbittrar min tillvaro,
undergräver nog min tro på lyckan, jag kan
inte neka därtill. Dock vacklar jag inte
numera, emedan min karlek — trots allt
motstånd — vuxit sig så stark, att jag tydligt
ser, vilken väg jag bör gå. Gud har i nåd
fett oss underbart under de fem år vi älskat
varann. Vi kunna i denna Hans ledning inte
spåra någon annan mening, än att Fian
bestämt oss för varann. Han har kallat min
38
fästman ait gå ui och förkunna evangelium
for hela skapelsen, och mig har Han kallat
at! stödja och hjälpa honom i hans arbete.
»Ulla 07», älskar ni er fästman? Älskar
han er? Tveka då ej vad ni bör göra 1 Gud
har instiftat äktenskapet. Han har skapat
kvinnan lill en hjälp åt mannen, varför da
lyssna till människor? Men Iag Gud med
från början! Lägg er framtid och edra
bekymmer för densamma i Hans hand, och
ni skall få se den väg ni har all gå. Ett rad
direkt ur hjärtat av Gunhild.
Lärarinnans kafferep har blivit ett
martyrium för henne.
Undertecknad har med intresse last
insändarna om »examenska ff el» och vill omtala
hur jag sett det på nära håll. Känner en
lärarinna som varje examen bjuder alla
besökare på kaffe. Försl gången gjorde hon
det som vikarie, kanske för ait få platsen
eller hur del ska tydas, och sen gordon det
varje examen uteslutande för all få beröm
och tack.
I en månads tid förbereder hon detta
kafferep for 40 a 45 personer på kvällar och
nälter. Efter sina 5 timmar, och
slöjddagarna 7 timmar, cch när hon skott sin
städning,’ matlagning, ärenden, börjar
småbröds-bakei.
Hur nervös, utsliten och förstörd hon blir
kan man förstå när hon inte orkar ata och
inte har råd att ta hjälp. Hon säger att nu
äro föräldrarna vana att få kaffet, så nu
kan jag ej sluta. Kamraten vill ej bjuda,
och del har hänt och hon bjudit hans
elevers mammor också. Examensdagen med sina
3 (immar och avslutning i kyrkan är nog
tycker jag, sen ska hon Irött cch ansträngd
vara värdinna. En gumma har kokat kaffet.
Själv går hon upp halv 6 för alt vara färdig
med allt till klockan 9. Mat får hon inte
tid til! den dagen alls. Sista examen b]ev
hon ensam först kl. 6 e. m. Sen ligger hon
slö och trott i flera dagar, nervös och
otålig mot alla. Hon är mycket nervös, och
som alla nervösa sa lever hon på beröm cch
smicker. Hon är för svag att handla
självständigt. Vi skulle nog beundra henne om
hon hade karaktär alt låta bli dessa tråkiga
kafferep. Vi sluppe då se hennes jäkt. Och
så denna osed som bör bort. Föräldrarna kan
ju på ett eller annal satt visa sin tacksamhet,
men inte bör hon göra det. Ingen värderar
det så som hon tror. Jag vel en mor som
stannade hemma för att slippa kaffet.
Annars ga nog hennes vänner gärna till henne,
men bort med examenskaffet. Det verkar
simpelt och gammalmodigt. Sådant tillämpas
ju aldrig i staderna eller större samhällen. En
lärarinna har nog av skolarbetet och alla
skrivningar före en examen. Barnen i
hennes skola bjudas dagen efter, och det är
sympatiskt att bjuda barnen, men glöm oss
vuxna. En mamma.
Följ med er man!
(Svar till »Johanna».)
Då ni själv insett att det är bäst då ni
följer med er man på restaurangbesök och
dyligt, bor ni givetvis göra delta, om det
icke är värre än ni kan fördraga det. Vad
folk säger, skall ni minst av alli bry er om.
Huvudsaken är ju, all ni handlar efter bästa
förmåga, för ait rädda er man från dåligt
sällskap, som ju alltid är nära till hands for
en på uteliv begiven man.
Ni bör då få så pass makt över honom,
att besöken begränsas och ej sker för of la.
Kan ni icke delia, så njut av delia liv ii
långt ni kan och så länge del för
ekonomiens skull varar. Sedan kanske han inte
frågar efter er utan helst går ut ensam. Di
kanske ni får sitta hemma antingen ni vill
eller ej.
För min del tror jag inte att den kvinnan
syndar värre, som ibland går på kafferep
och sladdrar (om hon nu gör det), än den
som låter lejd hjälp sköta hem och barn.
Mona,
Misslyckat äktenskap?
Det känns så tryggt all under
anonymile-lens slöja få ventilera sina bekymmer, i hopp
att träffa på en enda människa, som icke
hån-ler åt ens bikt, och som kanske vill dela med
sig av sin livserfarenhet. Man sailer sig icke
hux flux och skriver ner sitt lidande, utan
jag tror, att vi alla, som lyngas av något
särskilt svart, först länge och väl ältat detta i
ensamma nattliga stunder, lills hjärtat velat
brista, och man icke vetat in eller ui. Bland
alla inlägg i Folkets Röst har jag ännu icke
träffat på något, som liknar mill eget öde.
Är jag då ensam, finnes icke någon som
dagligen och stundligen genomlider etl misslyckat
äktenskap ? Kära vänner bland Husmoderns
läsarinnor, hor på vad jag i korta och
ofullständiga drag vill söka skildra.
Vi ha varit gifta omkring 10 år och ha
ett par småttingar. Min make är snäll,
skötsam och mycket hemkär men i lota! saknad av
något sorts intresse utöver sitt arbete. Jag
lider gränslöst av att ha en make, som efter
hemkomsten" blott sitter och sloar, nästan
apatiski opraktisk som han är, kan han icke
avhjälpa det enklaste fel, saknar håg för
självbildning, oförmögen fora en enkel
konversation eller resonera om något, vad som helst.
Vi ha det ekonomiskt bekymmersamt, varför
vi båda blivit känsliga och lättretade. Ett
par gånger har verkliga utbrott av
äktenskapliga gräl förekommit. Jag kan icke högakta
och »se upp» till honom, och min kärlek har
svalnat. Allt delia låter ynkligt; jag besitter
icke ordet i min makt, och helst ville jag liga
ihjäl saken, men ändå gäller det äktenskapeb
vara eller icke vara för mig. Det hela är
mig så pinsamt, och jag såge helst, ait jag
kunde bli fri för att fa offra mig for barnen,
som jag dyrkar. Den intima samvaron går
mig på nerverna, då jag blott känner vämjelse
och avsmak. Å, kan någon råda mig!
Vi äro enkla människor och nöjesliv
existerar ej för oss — vi ha ej råd. Men gärna
vill jag höra en föreläsning, gå i kyrkan eller
deltaga i församlingslivet. Ja, ensam får jaj
gå. När jag då ser lyckliga makar och anal
deras små gemylhga resonemang vid he:
komsten, »gör det ont i hjärtat». Kvällen
natten blir till rannsakan med mig själv. Nu>
mera kan jag icke bedja lill Gud och komma i
kontakt med Honom. Mina synder tyckai
ställa sig som en mur emellan oss. Och ingen
vet om mitt själsliga lidande. Jag är för stolt
at! ens för min bästa van andas om mitt
skeppsbrott.
Vad skall jag göra för att kunna rycka upp
min man ur hans försoffning? Många gånger
önskar jag, a» vi hade en enda familj alt
umgås med, för att få honom all intressera sig
för någol, men jag vet, att min man icke är
eftersökt. Måste jag för barnens skull finn»
mig i min förnedring — jag avskyr mig själv
— och forlsälta sammanlevnaden med en man
jag icke älskar, eller kan man på så lösa grun*
der erhålla skilsmässa. För mig själv gäller
det liv eller död, för min man skulle det
betyda en tillfällig sorg. Råd den som kan beder
>Pldgady
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
