Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijers hustru. Av Lotten Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rikt material av intryck för slututformandet av dennas
bild, därom vittnar följande utdrag ur ett brev, däri Anna
Hamilton Geete sammanför några av de barndomsminnen,
som stå i samband med mormodern:
»Som barn höll jag egentligen icke av henne, ehuru jag
hade anfall av en nästan svärmisk kärlek till henne, då hon
någon gång visat mig den ömhet, hon bar i sitt hjärta
men sällan gav uttryck åt. Stelnad av sorg, tärd av sin
eviga längtan, försatt i en omgivning, där allt syntes henne
främmande och osympatiskt, därför att hon överallt blott
saknade det oersättliga, som hon förlorat, syntes hon mig
i sin stränga, bleka, allvarliga skönhet med de regelbundna
dragen, det silvervita håret, de sorgsna blå ögonen och den
fina munnen, som så sällan log, nästan skrämmande —
en sorgens och allvarets skymmande skugga i den soliga,
blomsterfyllda, sorglösa värld, som var min barndoms
paradis.
För henne var hennes dåvarande omgivning, den gamla
herrgården (Blomberg) med sin tvåhundraåriga, gulmålade
träbyggnad, övervuxen av slingerrosor och kaprifolier
ända upp till skorstenen, sina låga ruin, trånga korridorer,
krokiga trappor och underliga vråar, sina uråldriga
kakelugnar och gamla vitmålade eller gulbetsade, med blommigt
kattun klädda möbler — just ett sådant hus, som nu
skulle försätta människor i fullkomlig extas — och sitt i
en avlägsen flygel belägna kök, från vilket varje matbit
måste bäras över den stora, av klippta häckar inramade
gården, endast ett trångt, obekvämt, illa byggt gammalt
hus, som det nog också var, då man icke förstod den alldeles
säregna poesi och charm, som låg över det hela. Hon såg
det allt genom mjältsjukans dunkla flor, och själva den
glädje, som fyllde det, verkade ofta endast tröttande och
ängslande på hennes sjuka sinne.»
Detta ger helt visst en sann teckning av den åldrade, av
ett inre kräftlidande förtärda Anna Disa Geijer, för vilken
det framfarna med sina minnen var det verkliga, det
närvarande med sin saknad och sina plågor en skenbild av
livet.
Med smärta erfara släktingarna i Stockholm
underrättelserna ifrån Blomberg. De lyda allt sorgligare. Moster
Anna Disa ligger på sitt yttersta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
