Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trädgården som konst. Från Carl Milles’ villa på Lidingön. Av Einar Rosenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller arkitektoniska former. Under medeltiden intog
trädgårdskonsten en mera ödmjuk plats. Det var
klostrens fromma inbyggare, som sörjde för att den inte
alldeles gick förlorad utan i anspråkslös enkelhet,
företrädesvis som blomsterodling, trivdes innanför
klostermu-rarna. Men med den nya tidens början, med den
italienska renässansen, lyfte sig trädgårdskonsten till en
strålande höjd. Den knöt an vid romartidens
traditioner och befruktades därjämte av den unga, klassiskt
påverkade arkitekturen. Renässanstidens furstar och
adelsmän byggde sina palatslika villor på de vackra
bergshöjderna utanför de italienska städerna, och den
omgivande sluttningen förvandlades under framstående
konstnärers händer till en anläggning, där naturens egna
skön-hetsmöjligheter samvetsgrant togos till vara och
förstärktes med arkitektoniska hjälpmedel. I verkningsfulla
terrasser stego dessa trädgårdar upp mot de vita
mar-morvillorua. lin bergbäck kastade sig i kaskader
nedför stenväggarna och tvangs att låta sitt vatten spela i
konstnärligt smyckade fontäner. Balustrader och låga
häckar kantade terrasserna, och statyer, uppställda med
jämna mellanrum på balustraderna, tecknade sin ädla
linjeskönhet mot grönskan och mot den blånande
rymden. Trädplanteringarna anslöto sig harmoniskt till
terrassbyggnaderna och det förbindande trapp verket,
och från varje punkt av trädgården öppnade sig tjusande
utsikter förbi de ståtliga, rytmiskt samklingande
anläggningarna ut över det böljande, olivgröna landskapet.
Renässansträdgården var resultatet av ett lyckligt
förbimd mellan tiaturen och konsten. I de närmast
följande århundradena, då den franska smaken blev
allena-rådande, trängdes naturen undan av konsten, för att inte
säga av förkonstlingen. Bruket att klippa till buskar
och träd i främmande former kom åter på modet.
Trädgårdarna anlades efter snirklat invecklade men
minutiöst symmetriska planer, och genom geometrisk
indelning av den vidsträckta, jämna trädgärdsterrängen med
alléer, häckar och rabatter lade man an på att för
blicken framtrolla skenbart oändliga, storslagna perspektiv.
Denna franska stil med dess systematiska våldförande
på all ursprunglig naturskönhet framkallade så små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
