Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
medvetandets ljus i min sjal och beröfva mig minnets skatter!
Tag ifrån mig förståndet och den egna reflexionsförmågan!
Tillintetgör alla sympatiens känslor hos mig och gör mitt hjerta
hårdt som sten och gör mig grym som gamla testamentets
gud — först då — — — nej, jag skall ändå icke kunna
erkänna tillvaron af en klrleksrik, god och allsmäktig gud. Åtala
mig igen, döm mig skyldig och fängsla mig åter, och sedan
jag tillbringat fem, tio, tjugo år i fängelse, skall det första ord
jag uttalar, då jag åter blir fri, vara: den guden fins ej till och
har aldrig funnits till. Han är död. Han är är inbillning
blott!
Den femte tesen var: »Det fins intet nytt Jerusilem,
något brinnande helvete eller ett personligt medvetet lif bortom
grafven.»
leke ens fängelset har kunnat kommit mig att tro på ett
helvete eller hoppas på ett nytt Jerusalem eller ens på ett lif
efter döden. Men jag har under mina studier i fängelset
funnit ytterligare bekräftelse på hvad jag förut visste vara
förhållandet, nämligen att den kristna föreställningen om himmel och
helvete är hemtad från Egypten och Persien. Hela scenen vid
verldens slut och yttersta domen är endast en reproduktion
af Zendavestas och den egyptiska dödsbokens läror, och lika
litet som Garoderama eller »hymnernas land» och Duzak eller
afgrunden finnes till och lika litet som egypternas alufält eller
Amentis finnes till utan endast varit dessa folks oriktiga
föreställningar — lika litet finnes det nya Jerusalem och helvetet
till. Det ena är lika overkligt som det andra.
Våra gamla nordiska förfäder trodde på Asgård,
himmelen, och Nåstrand, de fördömdes verld. Åsgård förestälde de sig
som en borg, hvilken gudarne bygt, och Nåstrand var en stor
sal, hvars dörrar vända sig mot norr. Denna sal antogo de
vara bygd af ormryggar och alla ormhufvuden vända sig in i
huset och utblåsa etter, så att giftströmmar löpa ganom salen.
Der vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och
förförare. Det dröjde många hundra år, innan våra läder kunde
lemna sin tro på dessa ställen såsom verkliga, och när de första
kristna missionärerna predikade, att Åsgård ej fans och ej
Nåstrand, väckte det lika stor förbittring hos våra förfäder, som
då jag säger, att det ej fins något nytt Jerusalem eller något
brinnande helvete. Men lika overkliga som Åsgård och
Nåstrand voro, lika overkliga äro de kristnas himmel och helvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
