Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) / 25 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kappsegling om en man af Ulyss Rogers

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Grefven gjorde klokt i att antaga
erbjudandet», genmälde miss Montrose leende.
.»Rosalies» akter är en behagligare terräng än
»Oriole’s» bog.»

»Tack för komplimangen!» kom det kallt
från baronessan.

På »Oriole» var-allt färdigt för seglingen.
Miss Montrose fördes ombord af lord Ventnor
själf, som var förtjust öfver att få lämna sin
yacht i sådana händer.

»Bom!» Yachterna gjorde »ställning».
»Bom!» Maken till fin start hade man aldrig sett.

»Rosalie» tog ledningen och hade inom
kort fått ett godt försprång. Miss Montrose
gjorde en manöver med rodret. »Ingen fara»,
sade grefven leende med kikaren för ögonen.
»De ha vunnit en två minuter vest på oss.
Det trodde jag att de skulle göra. Men
»Oriole» kan nog taga lofven af dem.»

Det gjorde den också. Men, tyvärr,
snart gäckades båda duellanternas
förhoppningar. En mil bortom Ryde råkade
yachterna in i en tung tjocka och förlorade
hvarandra ur sikte.

»Nu kan ni likasåväl göra upp vadet
med tärningen», sade lord Ventnor. »Nu blir
det en täflan i att drifva. Odds är emot oss.»

»Låt oss drifva då!» svarade miss
Montrose i obekymrad ton. »Det kvittar mig lika.»

Den vackra skådespelerskan lutade sig
graciöst mot rorkulten och grefven slog sig
ner bredvid henne. Under den angenämaste
konversation drefvo de så genom tjockan ett
par timmar.

»Yacht, ohoj!» ljöd det plötsligt
akter-öfver. En väldig hvit, spökliknande massa
dök upp genom dimman. Det var »Rosalie».

»Ohoj, där!»

Denna gång kom ropet från »Oriole’s» bog.
Baronessan Czernski var färdig att göra en halning
helt nära sin rival. Ett ögonblick såg miss
Montrose hennes ängsliga ansikte — så skildes
båtarne åter åt och försvunno i dimman.

Till slut lyckades man komma ur denna och
»Oriole»-. försökte komma upp i lä för att sedan
taga sig hem med korta slag. Men knappt hade
seglen gjorts i ordning för den första af dessa
manövrer, förrän »Rosalie» blef synlig. Hon hade
riskerat att utsätta sig för strömmen, för att få full
bris desto förr och länsade nu galant undan midt
i kanalen.

Miss Montrose fattade ett energiskt tag i rorkulten.

Miss Montrose bet ihop tänderna och fattade
ett energiskt tag i rorkulten. En våldsam svängning
af rodret och »Oriole» ändrade kurs. Så flög den
förbi sin rival, som blef en half minut efter.

Med ldockan i hand fixerade lord Ventnor
ängsligt en liten svart tingest framför slottet. Det
var signalkanonen. En man stod bredvid den, med
ryggen mot yachterna väntande på order från
klubbhuset att ge fyr. Plötsligt ryckte han i snöret,
som han höll i handen. En blixt, ett skott.

»Vi ha segrat!» utropade lorden förtjust och
räknade sekunderna på sin kronometer: fem — tio —•
femton — tjugo — tjugofem — trettio. »Bravo!
— jag gratulerar!» ropade han hvarpå
besättningen stämde upp ett hurra, som besvarades af
tusen ekon från land och haf.

— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Efter en timma, när lyckönskningarne voro
undanstökade, kom baronessan till sin lyckliga rival.

»Ni har vunnit», började hon. »Jag kan ej
gratulera er. Jag hatar er af allt mitt hjärta. Om
ej ni varit, skulle jag ha blifvit lycklig, ty han
älskade mig — jag vet det — jag upptäckte det
under seglingen. Men ni har förtrollat honom,
förvridit hufvudet på honom. Men jag skall hålla
mitt löfte. Jag reser med nästa båt till Southampton
och — och» — tårarne kommo henne i ögonen —
»måtte ni bli lycklig med honom och göra honom lycklig».

Miss Montrose betraktade lugnt kvinnan under
det hon talade. Ett lätt leende krusade hennes läppar.

»Ni behöfver inte fara er väg. Jagreser i stället.»

»Ni?»

»Ja, möjligen redan om ett par dagar. På
min — bröllopsresa.»

Baronessan blef hvit i ansiktet.

»Er smekmånad?»

»Ja, min och lord Ventnors. Han ämnar särskildt
tacka er för seglingen. Jag för min del är dimman
mycket förbunden.»

»Men — grefven?»

»Är ert allt, men intet för mig. Ni var
svartsjuk och en svartsjuk kvinna ser allting i falsk
dager genom de gröna glasögonen. Det är
dåraktigt att tro att alla kvinnor älska just den man,
som man själf älskar. Det är lika dåraktigt som
det är opassande att tala nedsättande om den
profession, jag har äran tillhöra.»

»Jag ber ödmjukast om ursäkt. Ah, förlåt
mig, jag ber.»

»Jag har också förorsakat er smärta. Skola vi
anse oss kvitt? — — Adjö! — — Åh, apropos jag
vore tacksam om ni ville låta grefven få nys om
min förlofning — — —»

Aldrig har en nyhet blifvit framförd med större
beredvillighet!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>