Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
I hvarje nummer kommer att lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån berättelsens början.
I första häftet omtalas endast professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att
aflägga det besök, som nedan skildras.
Barnet log listigt och lämnade honom några
små kopparmynt.
Von Holzen fyllde glaset och räckte det till
den sjuke mannen, som omedelbart tömde det.
»Ni kan få så mycket ni vill», sade von
Holzen vänligt.
»Kan det hålla mig vid lif?»
»Nej, det kan det icke, min vän», svarade von
Holzen. Han såg på det gula ansiktet, som
stirrade upp mot honom från mörkret. Det såg ut
att tillhöra en gammal man med stora, blodsprängda
ögon, och tjocka läppar som skylde munnens brist
pa tänder.
Mannen log.
»Jag har likväl lefvat längre än någon af dem»,
sade han. »Huru många af oss berömma sig icke
af en fördel, som andra aldrig eftertrakta.
»Ja», svarade von Holzen allvarligt. »Huru
gammal är ni?»
»Nära trettiofem år», ljöd svaret.
Von Holzen nickade, vände sig om och såg
tankfullt ut genom fönstret. Ljuset föll på hans
ansikte, som skulle varit vackert, om munnen varit
dold.
Ögonen voro mörka och lugna. Hans panna
såg högre ut än den i verkligheten var, emedan
hans tjocka hår stod rakt upp nästan en tum från
den utan den minsta krusning. Hakan var lång
och spetsig. Det var på det hela taget ett ansikte,
som man skulle vändt sig om för att få se ännu en
gång. Man skulle kunna tro, att en sådan man
måtte komma fram i världen. Men ingen kan
döma om en annan i det hänseendet. Det är
ett märkvärdigt faktum, att det förtroliga
umgänget med en man, som skaffat sig ett stort namn,
leder till den oundvikliga slutsatsen, att han icke
förtjänar det.
»Det är för märkvärdigt», mumlade von
Holzen, »nästan trettiofem år!»
Det är svårt att säga hvad han egentligen
tänkte. Det enda ljud, som hördes från sängen,
var mannens klunkande när han drack.
»Och jag känner bättre till handtverket än
någon, ty jag är uppfostrad däri från min
barndom», sade den döende mannen med ett ohyggligt
skryt. »Jag väntade icke tills jag blef tvungen
till det, som de flesta».
»Ja, ni lär varit en rask arbetare, säger man».
»Ja, inte blott rask», sade han tydligt med sin
klanglösa stämma, »jag hade också kunskaper».
Von Holzen, som stod där med händerna i
rockfickorna, ryckte på axlarne. De hade kommit till
den gamla stridspunkten, som så ofta förr.
Öm en stund vände sig von Holzen mot
sängen. Den gula handen hvilade på bordet och
von Holzen kände på pulsen.
»Den är svagare», sade han. »Jag anser det
rättast att säga er detta».
(Forts från n:o i).
Mannen svarade icke, utan lutade sig längre
tillbaka och andades hastigare. Det var, som om
något fastnat i hans hals. Von Holzen gick
mot dörren och i samma ögonblick var det någon
som smög sig ned för den mörka trappan.
»Gå strax efter läkaren», ropade han befallande.
Så gick han åter till sängen. »Tager ni då emot
mitt anbud?» frågade han den sjuke. »Jag gör
er det för sista gängen».
»Tusen gyllen?»
»Ja!»
»Det är för litet», sade den döende mannen.
»Låt oss säga tolfhundra».
Von Holzen vände sig åter tankfullt mot
fönstret. Det föreföll, som om en djup sorgbundenhet
fallit öfver de dystra gatorna och äfven uppfyllt
det ohyggliga rummet. Dödens ängel hade ännu
en gång kommit i sällskap med människors
snikenhet.
»Nå ja, så låt oss det», sade von Holzen till
sist, »då ni ändå ligger för döden».
»Har ni pängar med er?»
»Ja.»
»Åh!» sade den döende mannen i en klagande
ton. Det föreföll, som om han varit förargad öfver
att han icke begärt mer. »Sätt er ned och skrif»,
sade han.
Von Holzen satte sig ned i det han tog fram
plånbok och pänna.
Den döende mannen började långsamt, som
om han velat länge öfvertänka det, att diktera
en blandning af kökslatin och holländska, hvilken
den andre syntes förstå ganska bra Pängarne
lågo i grå sedlar framför den skrifvande.
Receptet var långt och upptog flera sidor i
boken, föreskrifterna rörande tillagningen och de
olika ingrediensernas temperatur fyllde tvänne
sidor till.
»Se där», sade den döende till slut, »nu har
jag gjort hvad jag skulle. Jag har talat om allt
hvad jag vet. Gif mig pängarne».
Von Holzen gick tvärs öfver golfvet och lade
se .’.lame i den andres hand, hvars gula fingrar
girigt oslöto sig om dem.
»Åh», sade han, »jag har haft mer än detta i
min hand. Jag har varit rik en gång och gjort
af med allt i Amsterdam. Läs nu upp hvad ni
skrifvit. Jag vill att allt skall gå rätt till.
Von Holzen stod vid fönstret och läste högt
ur sin bok.
»Det är rätt», sade den andre. Man kan
höra, att ni fått ert diplom i Leyden. Ni har icke
gjort ett enda misstag».
Von Holzen lade igen boken och stoppade
den tillbaka i fickan. Hans ansikte visade icke
något spår af belåtenhet. Hans flegmatiska natur
dolde det faktum att han ändtligen kommit öfver
hvad han länge sökt få veta. En vagn dånade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
