Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag
af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att aflägga
ett besök hos en döende. Af denne köper professorn för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck,
tager professorn pängarne ur hans hand och stoppar dem tillbaka i sin plånbok.
Andra kapitlet börjar med en skildring af ett sammanträffande mellan den från Indien som segrande hjälte återvändande
major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en modärn man ur societeten. De följas åt till den senares
onkel lord Ferriby, för att hälsa på husets unga dotter miss Joan. De finna henne upptagen med arbete för ett
välgörenhetsföre-tag till fromma för manufakturistbiträden. Välgörenheten går ut på att förmå folk att på lördags e. m. låna ut sin velociped till
fattiga biträden. Miss Joan omtalar lordens senaste välgörenhetsprojekt.
(Forts från n:o 3).
»Den enda frågan är», fortsatte miss Ferriby,
»om inte detta pappas senaste företag är alldeles
för vidlyftigt. Det gäller ej blott England utan
äfven andra länder. En stor internationell affär.
Nödlidande manufakturister eller något dylikt. Jag
kommer verkligen inte riktigt ihåg. Den där mr
Roden — ni minns — har varit och talat med
honom rörande denna sak.»
Cornish nickade på sitt lifliga sätt. »Jag
erinrar mig Roden», svarade han. »Den där
personen ni träffade i Homburg. En lång mörk man,
hvars uppträdande präglades af en viss trötthet.»
»Ja», svarade Joan. »Han har sedan varit på
besök hos pappa flere gånger. Pappa är nu mera
upptagen än någonsin af sina välgörenhetsföretag»,
fortsatte hon vändande sig till White. »Och jag
tror att han vill att ni skall hjälpa honom med
det här.»
»Jag?» sade White nervöst. »Ah, jag duger
inte till det. Jag skulle inte känna igen ett
manu-fakturistbiträde, om jag finge se ett.»
»Ack det är inte fråga om ’Manufakturisternas
biträden’ nu», skrattade Joan. »Det är något
viktigare än det. Manufakturistbiträden äro bara —»
»Till för att fördrifva tiden», inföll Cornish
muntert.
»Nej, naturligtvis .inte. Men pappa är
verkligen mycket intresserad af det här. Han säger,
att det är det viktigaste företag han någonsin haft
att göra med — och det vill säga ganska mycket,
kan ni förstå. Det är något ämne, förstår ni, som
låter klibbigt, hvad det nu är. Pappa har så många
välgörenhetsprojekt och alltid så långa namn på
dem. Tant Susan säger, att det beror på att han
var så vild i sin ungdom — men inte kan man tro
något sådant. Skulle ni kunna tro att pappa varit
vild i sin ungdom, när man betraktar honom nu?»
»Herregud, visst inte!» utbrast White med from
tvärsäkerhet och kastade tillbaka axlarne med en
min som tycktes innebära, att han vore färdig
prygla upp den som insinuerade något sådant, och
han viftade bort blotta tanken därpå med en
eftertrycklig gest med handen.
Joan hade emellertid redan öfvergått till något
annat. Hon höll på att söka i en dagbok bunden i
mörkblå marocko.
»Låt mig se», sade hon. »Pappa bad mig
göra upp ett sammanträffande. När kan ni komma?»
Cornish drog upp en liten anteckningsbok och
dessa flitiga människor lade sina hufvuden ihop
för att söka efter ett ögonblick, som ej var
upptaget. Icke blott till karaktären, utan äfven till
anletsdragen och sitt yttre sätt liknade de något
hvarandra och en skarpsynt person torde genast
ha tagit dem för kusiner. Båda voro ljusa och
spensligt bygda, båda voro lifliga och älskvärda.
Båda betraktade världen med en min af energisk
intelligens, som vittnade om deras afsikt att
utmärka sig på något sätt. Båda kunde det ena
ögonblicket vara upptagna af något allvarsamt och
i nästa helt ytligt flyga till något annat.
»Ack, om jag kunde komma ihåg namnet på
pappas nya projekt», sade Joan när hon bjöd dem
farväl. När de sutto i droskan, sprang hon till
dörren. »Nu har jag det», ropade hon. »Nu minns
jag. Det är malgamit!»
Tredje Kapitlet.
“ Välgörenheten skapar mycket
af den nöd den lindrar, men lindrar
icke all den nöd den skapar.11
Xord Ferriby visste så väl som någon att det
finnes män och kanske till och med kvinnor,
hvilka gifva rikligt för att deras namn skola
pråla på teckningslistorna. Han visste också att
ett bjudningskort i denna världen är ett bete lika
så godt som löftet om en välsignelse i en
tillkommande. Därför meddelade lady Ferriby på kort
(i öppet kuvert med billigt frimärke) att hon skulle
vara »hemma» för vissa personer en viss afton.
Och de goda och förnäma kommo massvis till
Cambridge Terrace. De goda och de förnäma
äro, märker man, ett något blandadt sällskap ur
social synpunkt.
Hos lord Ferribys såg man till exempel
åtskilliga ministrar, dels ur kabinettet, dels ur andra
partier. Här se vi en herre, prålande med ett blått
ordensband öfver skjortbröstet. Där kommer en
annan, ännu större och mera själfförtröstande, utan
någotoskjortbröst alls.
»Ah, miss Ferriby, mycket angenämt»,
utropade han och räckte fram en hand, som bar den
idoge industriidkarens hederstecken.
Joan skakade den uppriktigt och mannen gick
vidare.
»Är det gasmätaren?» frågade major White
allvarsamt. Han hade stått bredvid henne
alltsedan sin ankomst för att, som det såg ut, söka
skydd hos någon som förstod dessa sociala
funktioner. Man far antaga, att han kände sig mindre
»bortkommen» än han såg ut.
»Tyst!» Joan hviskade hastigt något i White’s
stora öra. »Älla se honom hos sig», slutade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
