Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att aflägga
ett besök hos en döende. Af denne köper professorn för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck,
tager professorn pängarne ur hans hand och stoppar dem tillbaka i sin plånbok.
Andra kapitlet börjar med en skildring af ett sammanträffande mellan den från Indien som segrande hjälte återvändamle
major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en modärn man ur societeten. De följas åt till den senares
onkel lord Ferriby, för att hälsa på husets unga dotter miss Joan. De finna henne upptagen med arbete för ett
välgörenhetsföre-tag till fromma för manufakturistbiträden. Välgörenheten går ut på att förmå folk att på lördags e. m. låna ut sin velociped till
fattiga biträden. Miss Joan omtalar lordens senaste välgörenhetsprojekt. Det är en stor internationell affär, som har till mål att
lindra malgamitarbetarnes svåra lott.
I tredje kapitlet har herrskapet Ferribys en »at home», hvarvid lorden framlägger denna sin plan. Som medlemmar af
direktionen föreslås och antages med acklamation lorden, Tony Cornish, major White, upphofsmannen till projektet mr Percy
Roden och professor von Holzen
Fjärde kapitlet återgifver att börja med en interiör af det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag. En mrs Vansittart,
som reser med sin kammarjungfru, gör här bekantskap med mr Percy Roden, för hvars stora projekt hon visar sig lifligt
intresserad. Detsamma går ut på att samla ihop alla malgamitarbetare och bygga en fabrik åt dera, i afsikt att förse hela världen
med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall förläggas till dynerna i Holland.
Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna.
»Endast försåvidt saken rör mig. Hon är en
god syster. Vårt hus ligger mellan
vattenledningsverket och ångspårvagnsstationen. Vi skola titta
in på återvägen, om ni så vill.» »Jag skulle ej
önska något hällre», svarade Cornish med
konventionell artighet och de fortsatte sin inspektion af
den lilla kolonien.
Anordningarne vore lika enkla som praktiska.
Antingen Roden eller von Holzen var helt säkert
ett organisationsgeni. I ett af husen var en kall
måltid uppdukad på två långa bord — utsökta viner
med en del imponerande champagneflaskor på ena
sidan.
»För tidningsmännen», förklarade Roden. »Jag
skall taga emot en hel del i eftermiddag som skola
närvara vid de första malgamitarbetarnes ankomst.
Ingenting går upp mot förståndig annonsering. Vi
ha inbjudit ett antal tidningskorrespondenter Vi
bjuda dem på champagne och betala deras resa
och vivre. Om ni ville visa er lite’ vänlig mot
dem, skulle de tycka ofantligt om det. De veta
naturligtvis hvem ni är. Lite’ smicker, förstår ni.»
»Smicker och champagne», skrattade Cornish
»popularitetens två hufvudingredienser.»
»Jag har här ett antal fotografier», fortsatte
Roden, »hvilka tagits af en skicklig karl i
grannskapet. Han har slungat in en vy af sjön i
bakgrunden, som ni ser. I själfva verket finns den ju
inte där, men han har tagit himlen och hafvet fran
en annan plåt, säger han, för att få en god bild.
Vi skola sända dem till de förnämsta illustrerade
tidningarne.»
»Och jag förmodar», sade Cornish, med sitt
muntra skratt, »att några af journalisterna också
skola bilda bakgrund.»
»Naturligtvis», svarade Roden allvarsamt. »Och
känslomänniskorna skola bli belåtna.
Känslopjoll-rarne sluta aldrig att pyssla om och pyssla
om. De vilja alltid klema bort folk. Nu skafi det
glädja dem ofantligt att veta att malgamitarbetarne,
som samlats ihop från alla världens usla kojor, få
utsikt åt hafvet och modärn komfort.»
»Vi måste göra dem till viljes», sade den
praktiske Cornish. »Vi skulle icke komma långt utan
dem.»
(Forts från n:o 8).
I detta ögonblick kom ljud af åkdon dem båda
att vända sig mot infartsporten. Det var en omnibus
— den allra finaste omnibus med de vackraste hästar
— hvilken anlände med tidningsmännen. Dessa
herrar stego ned från åkdonet och närmade sig den
byggnad, där Cornish och Roden väntade dem.
De voro hvad man kallar ett en smula blandadt
sällskap. Några voro alltför väl klädda, andrå
,alltför illa. Men alla uppträdde på ett sätt som
bevisade medvetande af sin storhet och därjämte godt
kamratskap. Den främste, en högrest person,
skakade artigt hand med Cornish, som satte på sig
sin gladaste och mest nådiga min.
*Aha! Här äro vi nu!» sade han gnuggande
händerna och betraktande champagnen.
Därpå steg Cornish fram och Roden drog sig
något tillbaka. Det var Cornish som öppnade
flaskorna och hällde i glasen. Det var Cornish
som sade sina bästa skämt och skrattade
högljuddast åt journalisternas sarkasmer. Cornish
syntes förstå sig på gästerna bättre än Roden, som
var mera böjd för att vara stram mot dem.
Människor som äro säkra på sin ställning tänka icke
alltid på den. Folk som håller mycket på sin
värdighet ha i regeln icke mycket annat att hålla på.
»Er skål, mina herrar!» utropade den reslige
tidningsmannen och höjde sitt glas. »Er skål —
hvilka ni än må vara. Och nu till arbetet.
Kanske vill ni trafva med oss genom fabriken.»
Detta gjorde Cornish med mycken framgång.
Han stod sedan bredvid korrespondenterna under
det malgamitarbetarne stego ur omnibusarne och
togo sina nya bostäder i besittning. Han försåg
journalisterna med fotografier och en kort
redogörelse för malgamittillverkningen, hvilken lagats
till af Roden. Det var till slut Cornish som
packade in dem i omnibusen vid bästa humör och
sände dem tillbaka till Haag.
»Glöm inte ändamålet», ropade han efter dem.
»Kom ihåg att det är välgörenhet.»
Malgamitarbetarne lämnades i Holzens vård,
som gjort alla nödiga förberedelser för mottagandet.
»Ni är en styfvare karl än jag trodde», sade
Roden till Cornish när de i skymningen gingo öfver
dynerna till Rodens hem. Och det var svårt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
