Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
sterut öfver sanddynerna. Konturerna af furst
Bis-marcks järnansikte blefvo allt otydligare i det
tilltagande mörkret, och slutligen blef det endast
en skugga i en ram på den nakna väggen.
Drag-harmonikan hade upphört att spela. Djup stillhet
rådde nu öfver land och haf.
Holzen vände sig hastigt om och böjde sig
ned öfver sängen.
»Kom», sade han till Roden och vände åter bort
sina ögon. »Det är slut nu. Vi hafva ingenting
mera att uträtta här».
Roden följde honom med en blick tillbaka
på bädden. De gingo ut i det yttre rummet, där
deras rockar och hattar lågo på en säng. Holzen
sade några ord till sköterskan på tyska.
»Jaså!» sade hon utan vidare intresse och vek
ihop tidningen.
De två männen gingo ut i den skarpa
vårluften, utan att se på eller tala till hvarandra. De
visste väl, att det är klokast att tiga, när det är
svårt att tala om ett ämne. De gingo tvärs öfver
sandplanen, som skilde denna stuga från de andra,
hvilka voro grupperade kring fabriksbyggnaderna
såsom tälten kring högkvarteret å en lägerplats.
En af stugorna var Holzens bostad, en byggnad
om tre rum, i hvilka han arbetade och sof. Från
dess fönster hade han en öfverblick af fabriken
och hade tillika utsikt öfver den enda
ingångsöppningen på det höga järnstaketet, inom hvilket hela
fabriken var innesluten. Det var Holzens vana
att stundom stänga in sig i sin stuga under
hela dagar. Vid dörren vände han sig om med
handen på dörrlåset.
»Ni får inte taga det här så djupt», sade han
till Roden med en blick åt sidan. »Det kan ju ej
hjälpas, som ni vet.»
»Jag vet det.»
»Och vi måste naturtigtvis låta saken stanna
oss emellan. God natt Roden.»
»Naturligtvis. God natt Holzen».
Roden gick ut genom porten och begaf sig
långsamt öfver dynerna mot sitt eget hus, under
det Holzens blick följde honom från fönstret.
Nionde Kapitlet.
llDct säkraste sättet att nå målet
är att undvika möten på vägen.11
»la, det var länge sedan — »lang, lang ist’s her»
J som ni mins den tyska fru Neumayer alltid
sjöng. Så länge sedan mr Cornish, att — ja det
måste ju nu vara mr Cornish och och icke Tony
längre.»
Mrs Vansittart lutade sig tillbaka i sin bekväma
stol och betraktade forskande sin gäst. De som
förefalla att observera bäst, äro dock ej de, som
se mest, tvärtom. Det är fatalt att få namn om
sig att vara skarpsynt, och folk sade så om mrs
Vansittart, som hade lifliga bruna ögon och ett
lifligt sätt.
»Ja», svarade Cornish, »det är länge sedan, men
inte så länge sedan ändå.»
Öfver hans lugna, vackra ansikte for en
lätt skugga vid tanken på att de minnen, på hvilka
hon syftade, gällde de glada dagarne i Weimar,
då denna kvinna, som nu var änka, var ung och
nygift. Tony Cornish hade också varit ung på
den tiden och mottaglig för intryck. Det var,
innan världen slipat ytan så hård och glänsande.
Och det intryck han fått af mrs Vansittart, var det,
att hon utgjorde en af de få kvinnor, som gifta sig
pour le bon motif. Han hade nu händelsevis mött
henne på gatan i Haag för några timmar sedan,
och efter att hafva erhållit hennes adress hade han
pliktskyldigast uppvaktat i hörnhuset mellan Park
Straat och Oranje Straat vid tidigast möjliga
visittimme.
»Jag är inte okunnig om er historia efter
Wei-martiden», sade mrs Vansittart och såg på honom
med en nästan moderlig "blick.
»Jag har ingen historia», sade han». »Jag
hade ej ens något förflutet för några år sedan,
då hvarje man med någon aktning för sig själf
måste hafva åtminstone en genomlefvad händelse
att se tillbaka på.»
Han yttrade — som han lärt sig — blott hvad
som låg öfverst på ytan af hans tankar, blott för
att fördrifva tiden och undvika samtalsämnen, som
kunde vara plågsamma. Mången, som förefaller
upptagen blott af sitt eget jag, skulle kunna
urskulda sig med dessa goda skäl. Man är i alla
händelser på säkert område, när man talar om sig
själf.
»Ja», sade mrs Vansittart efter en stunds
tystnad. »Jag är änka och barnlös. Jag ser i edra
ögon hvad ni vill fråga.»
Cornish nickade och såg ut genom fönstret.
Mrs Vansittart var knappt ett år äldre än han,
men olikheten i deras lif och erfarenhet under tiden
för deras första bekantskap i Weimar gjorde på ett
eller annat sätt att skillnaden i ålder föreföll
större.
»Ni har således aldrig» ... sade han och
tystnade.
»Nej», svarade hon i sorglös ton. »Jag är,
som ni ser, fullkomligt oberoende. Intet som
binder mig.»
Han svarade åter med en tyst nick.
»Gränsen mellan hvad som besvärar eller ett
önskvärdt band är visst icke riktigt tydligt
uppdragen, eller hur?» sade hon, och tillade därpå:
»Hvad gör ni i Haag? Malgamit?»
»Ja, svarade han förvånad, »malgamit.»
»Ah, jag känner till alltsammans,» skrattade
mrs Vansittart: »Jag råkar Dorothy Roden åtmin-
stone en gång i veckan.
»Men hon intresserar sig icke alls för saken».
»Nej, hon bryr sig ej om saken, mon ami,
annat än för så vidt den rör hennes bror och
tvingar henne att bo i en liten dyster villa midt ibland
dynerna».
»Och ni — är ni verkligen intresserad?»
»Ja visst, mycket. Jag har till och med gifvit
min skärf. Jag är intresserad för» — hon
tystnade och höjde på axlarne — »för er, för Dorothy
och för mr Roden. A propos, han har gifvit mig
de där blommorna, på hvilka ni stirrar så
allvarsamt.»
»Ah!» sade Cornish artigt.
»Ja», sade mrs vansittart med ett hastigt leende.
»Han är nog vänlig att sända mig blommor
emellanåt. Ni gaf mig aldrig blommor mr Cornish
förr i världen».
»Emedan jag ej kunde få fatt i nog vackra»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
