Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULBULLEN
För HVAR 8 DAG af VILMA LINDHÉ.
o
Ar hade gått om sedan Gösta Palm julat i
föräldrahemmet, eller haft tid att besöka det.
Alltid hade det varit hinder i vägen!
Först den långa, besvärliga resan från
akademistaden och nödvändigheten att ligga i studierna,
sedan — under de tidigare tjänstemannaåren —
vikten af att vara på platsen i händelse af
befordran och slutligen giftermålet med den rika, firade
Ebba Ström hvars kabinettkort han sändt föräldrar
och syskon — som en ersättning för det de ej
fingo se henne själf.
Dagarne hade sedan dess följt på och liksom
uppslukat hvarandra, tills de bildat en lång,
oöfver-skådlig kedja af jäktande, innehållslös brådska,
enerverande nöjen, så kallade plikter och pinande
ängslan.
Ebbas far hade dött och mot all förmodan
lämnat så godt som intet efter sig, och där stodo
de unga makarne med sina dyra vanor och de
skulder de — i förväntan på det stora arfvet —
redan åsamkat sig.
Från och med den tiden började Gösta allt
tydligare erinra sig att hans egen far ännu lefde
och måste vara en burgen man, som han länge nog
försummat och borde sätta sig i förbindelse med.
På det första rent personliga brefvet med dess
ursäktande förklaring öfver orsakerna till den långa
tystnaden — hvilken ej fick tagas som
kallsinnighet — följde ett annat med antydningar om hopade
bekymmer och ett tredje med bevekande böner om
snar hjälp ur hotande trångmål.
Svaret dröjde och blef ej hvad sonen väntat.
Bagarmästare Palm hade varit stoltare öfver
sin förstfödde än öfver något annat i världen och
arbetat öfver förmåga för att skaffa honom hvad
han själf saknade — boklig bildning. »Ju mer han
har mig att tacka för, dess högre skall han älska
mig», tänkte han när han krökte rygg öfver de
pösande degarna eller formade dem till större och
mindre kakor och bullar, när han rörde i det
flammande eldbålet i ugnen, vid hvars sken
mjöldammet lyste som rörligt guldstoft, eller radade upp
det brunglänsande, färdiggräddade brödet på hyllor
och lafvar.
Nu var det helt annorlunda!
Från att ha borgat sig en säck mjöl omsatte
han årligen tusentals. Ånga och maskiner hade
också kommit till hjälp och inte behöfde han lägga
hand vid något, utan endast ha tillsyn öfver det hela.
De många svåra åren, hvilka varit som en enda
lång arbetsdag, gingo dock aldrig ur hans minne.
Tvärt om trädde de fram allt tydligare nu, när de
lättade mödorna gåfvo tid att tänka. Och hvad
annat tänkte han väl på, än hur han försträfvat sig
för sonen utan att ha någon tack därför.
»Fla vi kunnat lefva så länge utan hvarandra
orka vi väl fortsätta därmed», skref han i sitt
hjärtas bitterhet och kände därvid endast lättnad
öfver att få gifva sin smärta och förbittring luft.
Men när sonen läste detta med stora, ojämna
bokstäfver skrifna bref, i hvilket han förgäfves
sökte efter ett enda försonligt, hoppgifvande ord,
fattades han af förtviflan.
Nå, tärningen var kastad! Undergången gifven!
Men då — när det var för sent — skulle fadern
ångra sig. Det var ändock en tröst. Men hustrun!
Barnet som de nu — efter flera års äktenskap —
väntade sig.
Han vred händerna, där han gick fram och
åter i rummet. Så böjde han sig ned —
ordningsman som han var — och tog upp ett papper,
hvilket fallit på mattan. Just som det skulle slängas
i papperskorgen, stannade hans ögon vid ett par
ord. »Din kärleksfulla moder.»
Han skalf i hela kroppen då han gick fram till
lampan och läste.
»Far vet inte om att jag smugglat in den här
lilla lappen i hans bref. Har han skrifvit något
ovänligt, så lägg det inte för tungt på sinnet. Det
är aldrig så farligt som det låter. Bäst är komma
hit och tala vid honom. Det är nog bara det han
vill. Julen står för dörren och — — —.»
Jul! Jul! Han läste om ordet, liksom hörde
han det för första gången eller behöfde lära sig
dess mening.
Hvad annat hade också julen varit honom
detta år än en tidpunkt, då det gick åt ännu mera
pängar än vanligt samt åts och dracks dubbelt så
mycket?
En här af gamla minnen omfladdrade honom
likt varma, glänsande vingar — men han ville inte
se, inte följa lockelsen.
Mor! Visst skulle det varit godt att ännu en
gång smekas af hennes händer. Men
förödmjukelsen? När han inte kommit förr? Hur kunde
han då komma nu? Hur skulle han bli emottagen?
Och hustrun? Skulle hon vilja?
Det var inte många dagar kvar till helgen;
men det lilla frö af längtan som nedlagts i hans
hjärta hann dock växa sig så stort att det förkväfde
allt annat. Och så foro de i sista stunden, utan
att ha bådat för sig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
