- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
210

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Roden drog fram en stol och slog sig ned
bredvid mrs Vansittart med en förtrolighet, som
denna dam snarare tyckes uppmana till än taga illa
upp. De hade, som det syntes, många
gemensamma intressen. Roden hade kommit för att träffa
mrs Vansittart och ingen annan. Hennes sätt hade
ock undergått en förändring, alltsedan Roden steg
in i rummet, och hon tycktes med en viss
hänsynsfullhet vädja till hans omdöme i allt hvad hon sade
eller gjorde. Det var en ytterst subtil förändring,
och kanske ingen märkte den, ehuru Dorothy, som
utbytte några konventionella fraser med Holzen,
en gång blickade bort åt dem.

»Ah», sade Holzen på sitt allvarliga sätt, med
hufvudet litet framåtböjdt, som om hans panna
hvälfde tunga tankar — »men jag är blott och bart
kemist, miss Roden. Det är er bror, som har
förtjänsten af den finansiella organisationen. Han är
ett utmärkt affärsgeni och snabb i sina kalkyler.
Han förstår sig på pänningar, medan jag endast är.
vetenskapsman.»

Han talade engelska språket korrekt men
långsamt och med holländsk accent. Dorothy fann
honom intressant och fortsatte att samtala med
honom, medan Cornish stod litet afsides med
tekoppen i hand. Holzen var en skarp kontrast till
de båda engelsmännen. Han var allvarligare, mera
tankfull, en man med djupare syften och af
gedignare intelligens. Det fanns någonting visst
napoleonskt i hans snabba och beräknande blick, som
om han aldrig utan afsikt ett ögonblick sysselsatte
sig med en person eller sak. Han gjorde också
efter endast några få minuters förlopp en lätt
rörelse, som om han icke ämnade stanna längre, än
den strängaste etikett fordrade. Han gick tvärs
öfver rummet fram till mrs Vansittart och stod
framför henne med hälarne tät intill hvarandra
under den mest konventionella konversation, i
hvilken en och annan stel bugning utgjorde
omväxlingen.

»Jag har en kär hågkomst», sade han, då han
stod i begrepp att gå, »af en viss Charles
Vansittart, en student i Leyden, med hvilken jag äfven
längre fram i lifvet kom i beröring. Han var, som
jag tror, från Amsterdam och hans mor var
engelska.»

»Ah», sade mrs Vansittart. »Ja, mitt namn är
helt vanligt.»

Och de bugade sig för hvarandra på utländskt

sätt.

Tionde Kapitlet.

„En god afsikt är en stege som
är för kort.*

Jag har ganska stor erfarenhet i sådana saker,
och jag tror mig kunna påstå, att den nya
finansiella plan som mr Roden och jag utarbetat,
är den enda riktiga», sade lord Ferriby på sitt mest
imponerande sätt.

Hans åhörare voro major White, Tony Cornish,
Holzen ock Percy Roden, hvilka kommit
tillsammans till ett enskildt möte i lord Ferribys privata
salong i hotell »Vieux Doelen» i Haag.

Denna salong låg på nedra botten och hade
utsikt öfver Toornoifeld, där träden började svagt
skifta i grönt, framlockadt af en bedräglig aprilsol.
Major White satt rak i ryggen i sin stol och såg
med förvåning ut genom fönstret. Han ansåg sig
ha så svårt att fatta, att han vanligen brukade be
personer, som ville förklara en sak för honom, inte
göra sig besvär. »Ni har utan tvifvel alldeles rätt,
men som ni vet, är det förspilld möda att söka
förklara saken för mig», brukade han säga. Hans
hållning tycktes nu säga detsamma.

Holzen satt med hakan i handen och
betraktade lord Ferriby’s ansikte med långt större
uppmärksamhet, än som behöfdes för att genomskåda
denna fysionomi. Rodens uppmärksamhet var fullt
upptagen af de papper, som lågo framför honom
på bordet. Han satt vid lord Ferribys sida, färdig
att vid behof stå till tjänst, som det anstår ett
underordnadt verktyg. Lord Ferriby hade uttalat
Rodens namn i en viss beskyddande ton och med
tydlig önskan att icke göra någon orätt. Cornish
lät sin snabba och flyktiga blick hastigt glida från
den ene till den andre och uppfångade en passant
hvarje föremål i rummet, som kunde vara värdt
ett ögonblicks uppmärksamhet. Han lade märke
till det likgiltiga uttrycket i Whites ansikte och
undrade om det kom sig af dennes förvåning öfver
att befinna sig på ett komitémöte eller af blotta
tanken på att lord Ferriby skulle varit i stånd att
skapa någon sorts plan, vare sig finansiell eller af
annat slag, ur egen fatabur. Sammanträdet var
för öfrigt mycket typiskt. Här fanns ett visst antal
män, hvilka delade ansvarighetskänslan sig emellan
så opartiskt, att den knappast räckte till
allesammans. Det må ligga en viss trygghet i många
rådgifvare, men det är säkerligen endast
rådgif-varne själfva, som äro trygga.

»Skälen», fortsatte lord Ferriby, »hvarför det
är olämpligt, att vi fortfara i vår egenskap af blotta
förvaltare för en välgörenhetsfond som denna, äro
allt för talrika för att nu ge sig in på. Det må
nu vara nog att säga, att många sådana skäl finnas,
och att jag öfvertygat mig om att de äro riktiga.
Vår främsta önskan är att förbättra
malgamitarbe-tarnes ställning. Det måste helt säket synas
tydligt och klart för hvar och en, att bästa sättet att
vinna detta syfte är att bilda en oberoende
korporation af malgamitarbetare, hvilken sammanhålles
af det starkaste af alla band — det gemensamma
intresset.»

Talaren gjorde en paus och vände sig till
Roden med ett triumferande leende liksom för att
säga: »Gör om det, om ni kan».

»Mina herrar», sade lord Ferriby med
efter-trj^ck, »det största gemensamma intresse är en
gemensam kassa.»

Som mötet var för litet för applåder, gjorde
lord Ferriby endast ett lagom långt uppehåll för
att denna storartade sanning skulle uppfattas på
rätt sätt och fortsatte därpå:

»Vi föreslå därför, att malgamitfabriken
ombildas till ett aktiebolag, i hvilket
malgamitarbe-tame själfva skola vara de flesta aktieägarne —
n. b. de flesta, ej de största. Det bli vi själfva.
Vi föreslå aktiekapitalet till tio tusen pund, hvilket
ungefär är den summa, som vi lyckats uppbringa
genom vårt vädjande till allmänheten för detta stora
barmhärtighetsverk. Vi dela detta kapital i två
tusen aktier på fem pund, gifva hvarje
malgamitarbetare en aktie — låt oss säga fem hundra aktier
— och behålla de öfriga — det vill säga femton
hundra aktier — för oss själfva. Af dessa femton

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free