Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III.
När makarne Clourette kommo in, märkte de
ej något ovanligt. Ej det minsta tecken förrådde
det sällsamma besök, som deras lilla lugna hem
fått mottaga.
Den enkla aftonmåltiden bestod af potatis och
fruktkaka, hvilken man sköljde ned med några glas
cider.
Efter^kvällsmaten genombläddrade Yves
Clou-rette som brukligt almanackan, dessa bönders
vanliga lektyr. Han gjorde bland annat sin hustru
uppmärksam på att det var den 27 Oktober, d. v. s.
blott några få dagar till »Alla själars dag.»
När barnen kommit i säng, lade sig de båda
makarne själfva till hvila och föllo snart i djup
sömn.
Därute kastade fuljmånen sitt skarpa ljus öfver
jorden och aftecknade med svarta och precisa streck
fruktträden mot det gröna fältet. Den glänste öfver
hafvet, hvilket sedan en timme gjorde sitt anlopp
mot hamnen och fyllde den med muntert dansande
böljor som gladt skvalpande smekte stranden.
Vid il-tiden vaknade Mariane och fylldes
plötsligt med en outsäglig förfäran.
I fönstret, som ännu stod öppet, såg hon
tydligt den döde Daniel Ponkerlo, som förebrående
riktade sina svarta ögon på henne.
Med ett skri sträckte hon blek och darrande
ut handen mot fönstret. Skuggan var försvunnen.
»Hvad är det?» ropade Yves Clourette, och for
förskräckt upp ur sömnen.
»Jesus Maria!» skrek Mariane darrande, »jag
har sett min döde man i fönstret, lika tydligt som
jag ser dig!»
»Sådana dumheter!» svarade Yves i det han
skyndade upp ur bädden och klädde sig brådskande.
Därpå tog han bössan och gjorde en rund
kring huset, men återvände snart utan att ha
upptäckt något. Han stängde fönstret och lade sig
igen i det han lugnade sin hustru:
»Du har drömt, sof nu och tänk inte mer på det.»
Daniel, som intagit sin måltid på ett aflägset
liggande värdshus, och tillbragt aftonen försänkt i
bittraste själskval, hade ej velat lämna trakten utan
att först än en gång ha fått återse henne, som han
älskat så innerligt. Han hade gått öfver till
Marianes hus utan att någon lefvande själ fått se
honom.
Slumpen hade varit honom bevågen, ty han
hade kunnat betrakta henne en lång stund under
det hon sof.
Men hennes skri af fasa hade jagat bort
honom och han hade måst fly i en hast, och nu flög
han, som om han verkligen vore den nattens
vålnad hvilken alla frukta, öfver marken. Han
lämnade Locmaria för alltid. IV.
IV.
När Mariane morgonen därpå vaknade ur en
tung sömn, märkte hon till sin stora förskräckelse
att den lilla guldkedjan var borta. Detta
hemlighetsfulla, oförklarliga försvinnande gjorde den unga
hustrun nedstämd och dystert tankfull för lång tid.
Obestämda samvetskval vaknade i hennes hjärta
och vid hågkomsten af den plötsliga synen — ty
hon glömde ej det ögonblick, då David Ponkerlos
orörliga skugga visat sig vid fönstret — frågade
hon sig mången gång om hon ej handlat orätt,
när hon gift om sig efter att endast ha varit enka
i två år.
Precis ett år efter ofvan skildrade tilldragelser
fann Mariane, när hon en morgon slog upp
ögonen, den lilla kedjan åter på just samma plats där
den hängt förut. Detta var lika oförklarligt som
försvinnandet, ty ej heller nu hade hon eller hennes
man observerat någon främling.
Saken hade emellertid tilldragit sig på följande
sätt:
Om Daniel också en gång ensam öfverlefvat
ett förfärligt skeppsbrott, hade han dock ej förmått
öfverlefva det moraliska skeppsbrott, vid hvilket
alla hans förhoppningar gått under. Från detta
ögonblick var han blott en kropp utan själ. Utan
att kunna finna lycka eller tröst irrade han från
land till land.
Lidande af ett obotligt svårmod vågade han
vid hvarje tillfälle som erbjöd sig, lifvet, i hemlig
förhoppning att ändtligen finna den död, som hans
samvete förbjöd honom att själf tillfoga sig. I
Chicago blef han så under en eldsvåda, vid hvilken
han uträttat underverk af tapperhet, träffad af en
brinnande bjälke och dödligt sårad. Man förde
honom till hospitalet, där han om några dagar
afled.
Ändtligen var hans lidande slut.
Men innan Daniel dog, hade han lyckats finna
en person som kunde utföra hans sista vilja. Han
hade till kamrat bredvid sig en matros från
Bretagne vid namn Closmadeue, hvilken var från en
by i närheten af Closmaria och efter sitt
tillfrisknande ämnade återvända hem. Daniel gaf honom
den lilla guldkedjan och tog ett heligt löfte af
honom att den 27 Oktober, på dagen ett år efter hans
olyckliga hemkomst, upphänga kedjan på den noga
beskrifna platsen i rummet. Men framför allt
besvor Daniel honom att aldrig omtala de närmare
omständigheterna vid hans död, utan låta alla lefva
i den tron att han gått hädan redan för sju år sedan.
Matrosen lofvade det och Daniel kunde dö
lugnt.
Vid återkomsten hem uppfyllde Closmadeue
ordentligt den döendes bön. När Yves Clourette fick
se att kedjan fanns på sin gamla plats, sade han
med fullaste öfvertygelse till sin hustru:
»Den aflidne Ponkerlos själ har återvändt hit
i natt. Din pröfvotid är slut. Han har förlåtit dig!»
Mariane log genom tårarne och sade:
»Stackars Daniel!»
Och hon anade ej, att denna tanke från ett
hjärta tvärsöfver atlanten med sin vinge lätt
vidrörde Daniel Ponkerlos nyss täckta graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
