Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
morgonen då de åter resa sig upp och skockas
ihop på väg till den sjudande kratern. Kontorister
och handelsfolk falla i allmänhet närmast centrum
i en tät massa, begränsad i norr af Finchley och
i söder af Streatham. Därpå komma i en vidare
krets kontorschefer, statstjänstemän och yngre
bolagsmän, hvilka räcka sa långt söderut som till
Surbiton och norrut till Alexandra Palace. Och
ännu längre bort nedfalla i en tunnare guldskur
de främsta medlemmarne af den högre handels-,
finans- och juristvärlden i de gynnade aflägsnare
förstäderna, där de från afton till morgon kunna
låtsa sig vara på landet och prata om hästar och
kreatursraser, med tankar sysselsatta af aktier och
utdelningar.
Bankiren Josef Wade var en af dessa, som
tack vare bekväma lokaltåg kastades långt ut från
centrum. Han var klädd i bonjour, en glänsande
cylinder och studerade »Times» under vägen. Han
bodde i ett rödt hus, hvars yttre var uppfördt af
solidt tegel och inre möbleradt med solid komfort.
“Har du något emot det här?u frågade Marguerite.
Det var beläget i den me(j furuskog lyckligt
utrustade förstaden Weybridge.
Josef Wade var enkling sedan några år
tillbaka efter en hustru, lika duktig och förståndig
som han själf. Han talade aldrig om henne med
någon annan än sin dotter Marguerite, som just
nu slutat sin skolgång. Han inskränkte sig
emellertid till en anmärkning om hvad hennes mor
skulle hafva ansett om den eller den saken.
Marguerite hade fått sin uppfostran i
Chelten-ham med en afslutningskurs i Dresden, hvarvid
inga omkostnader sparats. Hon hade återkommit
från Dresden några månader innan malgamitaffären
sattes i gång, och hennes far visade henne allt det
intresse man kunde begära under en kinkig
finansiell kris. Den tillgifvenhet, som alltid rådt mellan
far och dotter, utvecklade sig snart till en annan
känsla — någonting obestämdt och halft gäckande
å hennes sida, öfverseende och halft godtroget å
hans sida.
»Hon ger mig att tänka på», skref mr Wade
till Tony Cornish, »och hon är alltför oberäknelig,
för att jag skulle känna mig lugn för hennes
framtid. Jag ville, att du snart kommer hit och äter
middag med oss samt stannar här öfver natten.
Om måndag är det Marguerites adertonde
födelsedag. Har du lust att komma då?»
»Han är inte trettiotre än», tänkte mr Wade
under det han vek ihop brefvet och kuverterade
det, »och hon är just en sådan där flicka, som
måste känna respekt för en man, innan hon kan
skänka honom — hm — något annat».
Häraf kunde man förstå, att den förslagne
bankmannen beredde sig att möta den finansiella krisen.
Cornish mottog mr Wade’s inbjudning dagen
efter sin ankomst från Holland. Mr Wade hade
varit hans faders vän och hans» egen förmyndare
samt hade äfven varit en aflägsen släkting till
Tonys moder, som dött tidigt. Hans bjudningar
voro ingalunda sällsynta, och Tony hade ständigt
haft för vana att genast antaga dem med
åsidosättande af andra. Ett fast vänskapsband hade
också uppstått mellan dessa män, som båda voro
så vidt skilda till åren och knappt hade en tanke
gemensam.
Vid sin ankomst till Weybridge station fann
Cornish Marguerite där till mötes med en hög
jaktvagn, förspänd med en välryktad och skinande
klippare, hvilken hon styrde med ofantlig stolthet
och den mest naiva okunnighet. Hon såg glad
och liflig ut, ett glänsande brunt hår stack fram
under en nätt sjömanshatt och hyn var nästan
bländande i sin ungdomsfriska fägring.
»Hoppa upp», sade hon muntert, »och håll
dig sedan fast för brinnande lifvet. Nu kommer
det att — så ja, stilla pojken! — gå med fart
skall du få se. Klart, William. Låt ga!»
William lät gå. Det eldiga djuret gnäggade
till, reste sig tvärt på bakbenen, och förblef
tankfullt stående i denna ställning ett ögonblick,
hvar-efter det susade i väg som en blixt öfver bron,
snuddade tätt förbi en droska och visade det största
förakt för en hög stenar på ena sidan af vägen.
»Har du något emot det här?» frågade
Marguerite, då de med en hård stöt klarade hindret.
»Inte alls. Riktigt uppfriskande, tycker jag».
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
