Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTON NIKLAS SUNDBERG.
»Ärkebiskopen». När det ordet numera
uttalas i landet, sker det merändels med ett mera
än vanligt sympatiskt tonfall. Ty ärkebiskopen
är i närvarande stund kanske en af de populäraste
personligheterna i Sverige, åtminstone bland de
s. k. högre klasserna.
Då det en och annan gång sports, att den
gamle ärkebiskopen blifvit betänkligt sjuk, har
deltagandet städse varit vaket. Man har liksom
haft på känseln, att landet stode i begrepp att
mista något i personlighetsväg typiskt gammalt
svenskt: en rikt rustad andans man med starkt
utprägladt sinne icke minst för denna världen, en
prelat utan räddhåga, slagfärdig och humoristiskt
grofhuggen i ordvändningarne.
Denna popularitet kommer honom därför
också till mötes från folk af hvad färg som hälst,
vänster- eller högermän. Ja, vi tro, att i allmän
omtyckthet står han alldeles vid sidan af den så
folkkäre General Sven i — Stockholm. Historier
om bägges fyndiga repliker och lustiga kraftord
äro ju jämt i svang. Och lite hvar känner sig
hjärtligt godt till mods, när talet faller på endera
af dem.
När Svenska Akademien den sistlidne 19
december åter hade sin årshögtid, sågs ibland de
aderton äfven den vördnadsvärde, hvitnade gamle
ärkebiskopen. Det var då jämt 25 år sedan han
första gången hälsades välkommen till den stol,
som ännu är hans.
Det, är denna omständighet, som gifvit oss
tanken på att låta de kända, afhållna dragen åter
träda fram för svensk allmänhet, ledsagade med
några kortfattade biografiska uppgifter.
Han föddes den 27 maj 1818 i Uddevalla, där
hans fader var hattmakare. Vid aderton års
ålder student i Upsala, lämnade han först efter
tretton år detta universitet, där han under tiden
erhållit filosofisk doktorsgrad — med hedersrum —
teologisk kandidatur och docentur. Därtill hade
han i flera år varit den göteborgska nationens
kurator, och han hade äfven under en längre
utländsk resa sett sig om i världen.
Sedan drog sig hans bana söderut. I Lund
blef han adjunkt i teologiska fakulteten 1849,
professor 1852 och domprost 1861.
Här uppträdde han som en manhaftig
motståndare till den nyvaknade frikyrkliga rörelsen,
särskildt som utgifvare — tillsammans med E. G.
Bring och W. Flensburg — af ett högkyrkligt
tidningsorgan »Svensk kyrkotidning», hvari han
tappert och varmt försvarade kyrkans enhet.
Ehuru de tre tidningsredaktörerna skarpt
uppträdde emot den nya tidens så berättigade religiösa
och kyrkliga frihetskraf, visade det sig dock att
de för egen räkning icke gått på hälleberget, ty
de blefvo biskopar alla tre, efter tur och anciennitet.
Också voro de alla tre män med lärdom, personlig
humanitet och »fasta åsikter».
Sundberg blef biskop i Karlstad 1864 och
därmed själfskrifven riksdagsman vid det afgörande
riksmöte, som hade representationsförslaget i sina
händer. Detta hade han dessförinnan såsom vald
jpedlem af prästeståndet ifrigt bekämpat; ja, han
hade vid 1863 års riksdag varit en af de
reservanter, som på det noggrannaste sökt uppvisa de
nuvarande kamrarnes olämpliga sammansättning
och arbetssätt.
När det nya förslaget, trots hans och hans
meningsfränders motstånd, sedan gick på kändt,
glänsande sätt igenom, var det därför en fin
ödets ironi, att just han, såsom den förste
talmannen i den nya riksdagens andra kammare,
dit han blifvit insatt af valkretsen Karlstad—
Filip-stad, skulle blifva tvungen att egna sina bästa
krafter åt att bevisa, att hans egna förutsägelser
icke varit grundade.
Han ledde kammarens förhandlingar med en
sådan oveld och ett sådant skarpsinne, att det
vardt klart för alla och en hvar, att han själf och
hans medreservanter haft orätt i sina farhågor
rörande »kamrarnes arbetssätt». Nobelt visade
han nu, att fosterlandet stod för honom högre än
partierna. Enligt hans mening borde nu, då striden
var utkämpad, alla redbara krafter åter samlas
under de nya fanorna.
Sitt talmanskap behöll han till år 1872, då
han, genom utnämningen till ärkebiskop, ej vidare
var valbar i sin forna krets.
Redan år 1876 blef han emellertid af sin
födelseorts landsting invald i Första kammaren, som han
tillhörde till 1892 och hvarinom han städse spelade
en framstående rol. Sin själfständigt konservativa
uppfattning häfdade han här med en kraftfull
vältalighet, som ej sällan kryddades af lugn humor.
Såsom vältalare var det han redan för ett
fjädedels sekel sedan intog sin plats i Svenska
Akademien.
Trofast i sin kärlek till hembygden, njuter
hattmakarsonen från Uddevalla ännu hvarje
högsommar af det spelande vågglittret och svalkan å
den lummiga badorten Gustafsberg. Först när
man där ser honom med de hvita lockarne under
teologie doktorshatten, ännu i åldérdomen en man
i allo, en hel personlighet, först då är, tycker man,
sommaren fullt inne.
»Ärkebiskopen är kommen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
