Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom under intryck af ett slags beklämning och
som om hon förutsåg, hvad de närmaste minuterna
skulle komma att innebära och kände sig stå inför
en af de öfverraskningar, som ödet en och annan
gång bereder oss, då det drager undan den slöja,
bakom hvilken människornas hjärtan slumrat under
många år. Ty likgiltighet är icke hjärtats död,
endast dess sömn.
»Ni har nyss anländt?»
»Nej, jag har varit här en vecka.»
»I Haag?»
»Nej», svarade Cornish med ett allvarligt
leende, »på ett litet hotell i Scheveningen, där ingen
gör en några frågor.»
Mrs Vansittart nickade långsamt. »Sålunda,
mon ami, har tiden nu kommit att tala rent ut?»
»Jag förmodar det.»
»Det är alltid kvinnan, som är mest angelägen
om att få tala rent ut», sade hon, »och som talar
tydligast när hon ändtligen får tala. Ni män äro
rädda för många ord; ni tänka dem, men ni våga
ej säga ut hvad ni tänka. Och huru skall en
kvinna kunna veta, att ni tänka dem?»
»Ja», fortsatte hon med ett litet skratt, bakom
hvilket man kunde skönja ett helt haf af outgjutna
tårar — »jag vill säga första ordet. När min make
dog, brast mitt hjärta — och det var Otto von
Holzen, som dödade honom.» Hennes ögon
flammade plötsligt till, och hon kastade sig tillbaka i
stolen. Hennes händer darrade.
Cornish gjorde en hastig rörelse med handen
— ett konstgrepp, som han lärt sig på kontinenten,
mera vältaligt än hundra ord, och som uttryckte
på samma gång hans deltagande och hans lifliga
förstående af allt det, hon lämnat osagdt. Ty
hon hade berättat hela sin historia med föga mer
än ett dussin ord.
»Jag har följt honom och vaktat på honom
allt sedan», sade hon slutligen i lugn ton —
»men en kvinna kan så litet göra. Jag förmodar,
att om vi människor i allmänhet blifvit så följda
och vaktade, skulle vårt lif visa sig vara en
blandning af litet godt och mycket ondt med en tillsats
af passiv overksamhet. Men hans lif är dock
säkert sämre än de flestas — det är dock likgiltigt.
Hvad han än varit, ja, äfven om han lefvat som
ett helgon, Tony, skulle han en dag få umgälla
allt, hvad han gjort mig.»
»Ni kommer ihåg min man», fortsatte mrs
Vansittart efter en paus. »Han var ständigt fördjupad
i sina vetenskapliga forskningar. Han gjorde en
stor upptäckt och anförtrodde den åt Otto von
Holzen, som trodde, att han kunde däraf göra en
hel förmögenhet. Men Holzen gick bedrägligt till
väga och blef ertappad. En vidlyftig rättegång
följde, och Holzen lyckades vränga anklagelsen
öfver på min man, som var oskyldig. Bolaget
måste naturligtvis inställa sina betalningar, hvilket
var liktydigt med ruin och vanära. I ett anfall af
förtviflan sköt sig min man. Och efteråt visade
det sig, att han just därigenom räddat min
förmögenhet. Man kan icke processa med en död,
och sålunda var jag rik ändå och min man hade
gäckat Otto von Holzens beräkningar. Och nu
har jag endast två saker att göra — det ena är att
njuta af pänningarna och låta min make se, att jag
använder dem, som han skulle hafva önskat det —
på min egen person; det andra är att låta Otto
von Holzen få betala, när tiden kommer. Hvem
vet? Malgamiten kommer kanske att blifva
anledningen, och måhända är ni den man jag
be-höfver.»
»Jag förstår nu», sade han slutligen. »Förut
syntes det mig gåtfullt. Jag såg ej någon
anledning, hvarför ni skulle intressera er för denna sak .
»Mitt intresse för malgamitsaken inskränker
sig till intresset föi* en enda person», svarade mrs
Vansittart, »och det, min vän, är fallet med de
flesta intressen».
Adertonde Kapitlet.
“Det största straff som kan drabba
en människa är att göra den ondt ~som
man älskar när man vill slå den man
hatar".
Cornish hade, som han sade till mrs Vansittart,
vistats en vecka i Scheveningens fiskläge på
ett af dess små hotell, där ett par äpplen skylta
innanför fönstrets spetsgardiner som en blygsam
antydan om de njutningar, som man kan vänta
där inne. Som han ej talade engelska, slapp han
ifrån att tillfredsställa värdinnans besvärliga
nyfikenhet, och efter en hel del fåfänga frågor, hvilka
Cornish fullkomligt väl förstod, kom hon till den
slutsats, att han hölle sig undan och när som hälst
kunde falla i polisens händer.
Cornish insåg inom kort, att malgamitverken
redan accepterats af befolkningen i Scheveningen
såsom något af mycket ringa lokal betydelse. En
eller två af fiskmånglarne förde sina varor dit
i stället för till Haag. En och annan
malgamit-arbetare visade sig någon gång, då de kunde
erhålla permission, på digerna eller utanför de
mindre kaféerna. De groflemmade, härdade
fiskarena betraktade dem med en blandning af förakt
och medlidande. Ingen kände till något om
fabriken, och ingen frågade häller efter dem.
Somliga trodde, att fyrverkeripjäser tillverkades bakom
de höga inhägnaderna, och andra inbillade sig att
det var ett krutbruk. Alla voro nöjda med att
veta, att inrättningen tillhörde ett engelskt bolag
som ej hade bruk för extra arbetare.
Cornish lefde högst tillbakadraget och använde
sin dag till att promenera på dynerna eller skrifva
bref inne i sina rum. Om aftnarna begaf han sig
till Café de 1’Europe, där möjligen en eller annan
skolkande malgamitarbetare kunde påträffas vid
sitt glas. Af dessa rumlare lyckades Cornish
framlocka en hel del upplysningar. Han höll sig ej
precis undan som hans värdinna misstänkte, men
han önskade dock. att så länge som möjligt lämna
Holzen och Roden i okunnighet om att han befann
sig i Holland.
Han kom slutligen underfund med att Holzens
planer voro för djupt anlagda för att anfallas ens
med list, och såsom en förberedande åtgärd innan
han gick vidare beslöt han att uppsöka mrs
Vansittart.
Morgonen därpå råkade han taga sig en
promenad på sådant afstånd från Villa des Dunes, att
han utan risk att själf bli igenkänd hade villan
inom synhåll, och han såg, att Percy Roden strax
efter klockan nio lämnade huset och begaf sig mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
