Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slog upp ögonen och log mot henne som i
drömmen, som sjuka bruka. Därpå försjönk han åter
i apatisk slummer.
»Det är ännu hopp, så länge det finnes lif»,
hviskade sjuksköterskan med en vänlig blick.
Den unga flickans torra läppar upprepade orden.
»Om det vore möjligt —»
Plötsligt drog hon tillbaka sin hand och ville
stiga upp.
Den sjuke jämrade sig. Hon satte sig åter
— med hans hand i sin —
Tre dagar förflöto så.
Febern hade börjat aftaga. Den sårade kände
vid fullt medvetande igen hvem det var som satt
vid hans sjukbädd och följde henne med
öfver-lycklig blick.
»Stannar — du — hos — mig?» frågade han
med svag röst.
Han sträckte sin feberheta hand mot henne.
Hans ögon sögo sig fast vid hennes blomstrande mun.
»Ja», svarade hon, »var bara lugn, så att du
snart blir frisk igen.»
Utan att hon visste det hade detta »du»
kommit öfver hennes läppar, och hon strök sakta hans
brännande hand.
Hon rodnade öfver sig själf, men det var ju
endast medlidande med en döende som kom henne
att ljuga? Han hade älskat henne mer än sitt lif
och till tack därför skulle, åtminstone så vidt på
henne berodde, han vara lycklig sina sista dagar.
Det var förvisso blott en ringa gärd af erkänsla.
Hon såg på honom. Han hade somnat in lugnt
med ett lyckligt leende kring munnen. Skulle det
vara tillfrisknandets sömn? Något förskräckligt
genomfor henne, som hon ej vågade tänka sig.
Hur grym kände hon sig ej. Hon grät — tyst,
sakta. Men den sjuke kände det.
Han började andas oroligt.
Hon gaf honom en handtryckning, liksom ett
heligt löfte, och han somnade åter in med samma
drömmande leende.
Morgonen därpå kom läkaren och bytte om
förband.
»Hm, hm», hostade han och gaf sjuksköterskan
en menande blick.
»Han repar sig, doktor?» sade hon.
Han ryckte på axlarna. »Otroligt, otroligt,
men ingen vet! Fast kulan strök ändå genom
lungan!» Därpå gick han med dröjande steg.
Han kom hvarje dag, och för hvarje dag blef
den blick allt mera osäker med hvilken han
betraktade den unga damen vid sjuksängen. Hon kände
denna blick och förstod den. En ångestfull
be-klämning sammansnörde hennes bröst. Hon ville
springa upp och fly bort, men den sjukes
tacksamma ögon höllo henne fastnaglad. Tala fick han
ännu ej. När han en morgon med möda
framstammat ett tack, hade ett smärtsamt drag
farit öfver hans af lycka strålande ansikte och hon
hade bedt honom hålla sig stilla. Han behöfde ej
heller säga något, ty hans blickar voro vältaligare
än tusentals ord.
Nu kunde hon ej gå sin väg, det insåg hon
vara omöjligt.
När doktorn en vecka därefter i rummet
bredvid mumlade något som hon ej kunde uppfatta,
hade hon redan situationen klar.
»Ja, jag vet, att doktorn misstagit sig, han är
utom fara och blir snart frisk.»
Doktorn mumlade något om »ungdom» och
• kraftig natur», hvilket lät som en half ursäkt, och
därpå gick han sin väg.
Nu såg hon, hur lifvet obevekligt låg framför
henne, och hon började tänka efter.
Den sjuke vann så småningom nya krafter
och började iakttaga henne. Hon syntes honom
förändrad. Under hans sjukdom hade hon varit
annorlunda, lugnare och uppmärksammare. Han
kände sig plötsligt genomfaras af en djup smärta.
Efter att länge ha betraktat henne med orolig blick,
för att tyda hennes tankar, började han tvekande:
»Ni kom ändå till mig och gjorde mig mycket
lycklig. Under min sjukdom har jag känt det som
en försmak af en kommande sällhet, men nu —».
Han tvekade.
Hon kände »Nu kommer det!» och darrade.
»Nu frågar jag mig själf —»
»Fråga er ingenting», afbröt hon, »var belåten
med det faktum att jag är här. Skona er och var
nöjd därmed så länge.»
Med ett sorgset leende slöt han ögonen. Hon
satt orörlig.
Hans tillfrisknande gick långsamt, men hans
blick blef allt oroligare. Ständigt brände på hans
läppar en fråga. Men han fruktade för svaret på
den och sköt upp den dag för dag.
Till slut fick han stiga upp.
Han kände, att nu måste han tala — men hur
skulle han börja ?
»Hon trodde att du skulle dö», löd det från
hans inre.
Han fattade ett energiskt beslut.
»En fråga, bäste doktor», sade han, när läkaren
gratulerade honom till hans tillfrisknande, • en fråga !
Ni trodde aldrig att jag åter skulle kunna bli frisk?»
»Nej, det är ett riktigt —», började läkaren,
men när han såg den ängsligt forskande blicken
afbröt han meningen, »det vill säga, från min
vetenskapliga ståndpunkt, men — —». Han tystnade
och tystnaden förklarade tydligare än ord, hur saken
hängde ihop, hvem som bragt hälsan åter — —
Det var en svår stund för den tillfrisknade de
följande timmarne, men sådana timmar af inre strid
och egen själsbikt luttra och stärka människan.
Pa eftermiddagen stod han som en man
framför sin kärlek. Utan en snyftning, utan rörelse
allvarsamt nästan hårdt sade han:
»Jag tackar er af allt hjärta för det stora offer,
som ni bragt mig under min sjukdom och som jag
under falsk förutsättning tog för er kärlek —»
Hon bleknade, en darrning genomfor henne.
»Jag förstår nu», fortfor han med skenbart
lugn, »och jag vill ej taga emot något som jag
aldrig skulle kunna återgälda, ty den enda gengäld
som är möjlig, kärleken, finnes icke oss emellan.
Jag reser min väg i morgon bittida, på det att
intet mera må erinra er om mig».
Han gjorde en gest för att taga farväl, men
hon stirrade orörlig på honom, ur stånd att svara
ett ord. Hon visste ej, om hon drömde eller var
vaken. Var det verkligen han, som stod så stolt
framför henne och, i stället för att alltjemt tigga
om hennes hand, med torra ord förklarade: »Föl-
en flicka, som ej älskar mig, betackar jag mig!»
Dröjande lade hon sin hand i hans och
betraktade honom, alldeles bragt ur fattningen.
En kort handtryckning — så gick han.
»Valter!»
Hennes rop förklingade ohördt.
Hvad hade hän dt henne så plötsligt? Hvad
ville hon honom mera? Allt hade ju upplösts
bättre och lyckligare än hon någonsin hoppats.
Hon böjde stum sitt hufvud. Därpå slog hon
händerna för sitt blossande ansikte och brast i gråt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
