Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO TOLSTOJ OCH HANS ”UPPSTÅNDELSE”.
För HVAR 8 DAG af J. Ä.
Det torde utan öfverdrift kunna sägas, att Leo
Tolstojs nyligen fullbordade stora roman
»Uppståndelse» är en af det senaste årtiondets allra
märkligaste böcker — märklig såsom ett fullödigt
uttryck för en stor och sällsam andes
världsåskådning och märklig såsom ett bevis på den
obegränsade auktoritet, den store botpredikanten f. n.
åtnjuter i Ryssland. En så hänsynslös kritik af det
ryska samhällslifvet som »Uppståndelse»
innehåller, får i detta land endast denne man ostraffad
tillåta sig; för hvarje annan hade romanens
fruktansvärda angrepp mot öfverheten, auktoriteterna,
sedvänjor, ja öfver hufvud allt bestående i tsarens
rike, öppnat fängelsets portar, och boken hade
aldrig fått se dagen. Leo Tolstoj lefver
fortfarande sitt torftigt enkla, men fria lif i kretsen af sin
talrika familj och bland sina bönder på sitt gods
Jasnaja Poljana, och hans roman har af den ryska
censuren frigifvits, visserligen först sedan de
skarpaste utfallen blifvit strukna.
Flertalet af de till andra språk
öfverflyt-tade upplagorna, äfven den svenska,
af Valborg Hedberg öfversatta,
återgifva dock romanen i dess
fullständiga form.
Som bekant har »Uppståndelse»
först offentliggjorts i den ryska
veckotidskriften »Niwa», som
ut-lofvat slutet redan i juli i fjol.
Utgifvandet gick dock, bl. a. på
grund af förf:s vacklande hälsa,
långsammare än man beräknat.
Först i september var den 2:dra
delen färdig; men dåförklarade
Tolstoj helt oväntadt, att han ämnade
skrifva ännu en del; denna kräfde
tre månader, och i januari d. å. var
verket ändtligen afslutadt.
Tolstoj har städse varit en
ytterst samvetsgrann och i följd
däraf långsamt arbetande
skriftställare. Han underkastar alltid hvad
han skrifver talrika omarbetningar,
strykningar och inskjutningar och
fäster därvid mindre afseende vid det stilistiska än
vid förtydligandet af sina tankar och karaktärernas
uttömmande framställning. Också lär första
publicerandet af »Uppståndelse» i »Niwa» ha varit en
pröfvotid för tidskriftens redaktion, sättare och
läsare. Tolstoj sände hvarje gång blott jämt så
mycket manuskript, som gick åt till veckonumret,
och hans korrektur sågo ut som riktiga slagfält.
Handlingen i romanen är lätt berättad, däremot
är det svårt att ge en föreställning om bokens
mäktiga, betydelsedigra innehåll. Här äro
själf-bekännelse och dikt, botpredikan och evangelium
sammanväfda till ett förunderligt helt, hvars
innebörd man endast kan fatta, om man gjort sig
förtrogen med Tolstojs hela litterära och personliga
karaktär: hans egendomliga ställning såsom
förkämpe för urkristendomen och bekämpare af det
modärna kulturlifvet, hans predikande af
försakelsens och själfuppgifvelsens moral, hans kamp mot
egoismen och hans förkunnande af den andliga
människans seger öfver den sinliga.
Kärnan i »Uppståndelse» är just
ådagaläggandet af den andliga människans pånyttfödelse genom
»inre rening» från det förnedringstillstånd, hvari
hon bragts af »egoismens vanvett», som dock är
den ute i vätlden allmänt hyllade principen. Tolstoj
anklagar kulturen såsom den, hvilken fördärfvar
den ursprungligen hvarken goda eller onda
människan. Staten och samhällsinrättningarna göra
människorna dåliga. Häraf hans skarpa, ljungande
kritik af det rj-ska samfundslifvets former.
Handlingen i »Uppståndelse» är i yttersta
korthet följande:
Under en rättegång igenkänner furst Nechljudof,
som fungerar som juryman, i en anklagad olycklig
kvinna den af honom flere år förut förförda Katjuscha.
I hans själ vakna minnen från den tid, då han med
ren kärlek älskade denna kvinna, han förskräckes
öfver sin egen och hennes förnedring och gripes
af ånger, som drifver honom att söka godtgöra
något af hvad han förbrutit mot Katjuscha. Själf
tillskrifver han sig skulden till hennes olycka. Han
vill friköpa sin själ och intet offer är honom nu
för högt. Hennes dom lyckas han dock ej få upp-
Grefve Tolstoj vid sitt arbetsbord.
häfd; Katjuscha sändes till Sibirien, och Nechljudof,
som vill förmå henne att gifta sig med honom,
följer henne. Katjuschas straff nedsättes till fyra
års fri vistelse i kolonien, men ehuru äfven hennes
bättre natur småningom vaknat från sin dvala under
smutsen, så att hon älskar Nechljudof med sin
forna kärlek, vill hon ej gifta sig med honom, ty
hon inser, att hon skulle bli honom en tung börda.
För att befria honom gifter hon sig i stället med
en politisk fånge, som älskar henne sådan hon är,
snarast som en broder sin syster, under det
Nechljudof af medlidande och för att godtgöra sin
oförrätt erbjudit henne äktenskap.
Romanen öfverflödar af i starka färger hållna
bakgrundsskildringar, hvilkas åskådlighet och
koncentrerade lif äro gifna med konstnärshand, låt
vara, att tendensen ofta tränger sig fram och
fördelar ljus och skugga i skarpa kontraster till
fram-häfvande af urkristendomens grundtankar. Hela
boken är ett våldsamt skri öfver allt elände,
människorna tillfoga hvarandra i sin blinda egoism, ett
skri, som borde väcka den mest förhärdade.
Botemedlet finner Tolstoj i Nya testamentets ord:
»Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet,
så faller eder allt annat till.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
