Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
då själf se, hvari faran ligger och huru brottsligt
försumliga dessa människor äro. Det ligger
någonting märkvärdigt i denna likgiltighet för döden, som
ju för öfrigt lär vara en utmärkande egenskap hos
ryska soldater».
»Då tror jag, att jag aflägsnar mig», sade
Roden. Han såg från den ene till den andre utan
att få något svar. »God natt», sade han och gick
mot dörren med dröjande steg
»God natt», sade Cornish. Han stod nu för
första gången i sitt lif ensam mot Holzen, hvilken
höll på att göra sina förberedelser med en
skicklighet, som han förvärfvat vid flitigt handterande
af bräckliga instrument samt genom vanan att
handskas med dödliga gifter.
»Vår gode vän, lord Ferriby, vet sålunda ej
om att ni är här?» frågade han likgiltigt för att
underhålla något slags konversation.
»Nej», svarade Cornish.
»Sedan jag visat er det här experimentet»,
fortsatte Holzen och satte undan lampan, »skola vi tala
litet om lorden. Utan allt skryt måste jag säga,
att ni och jag hafva de redigaste hufvuden af alla,
som hafva med denna sak att göra. — Jag hoppas,
ni ursäktar mig, att jag ej talar mycket, så länge
det här pågår. Det är en invecklad process, och
kräfver noggrannaste uppmärksamhet, för att
undvika misstag eller olyckshändelser.
Han hade redan omedvetet antagit en något
befallande ton, hvilken troligen var något helt
naturligt och vanligt hos honom, som om det aldrig
vore tal om hvem som vore den starkaste. Cornish
höll sig tyst och beskedlig men kände sig på intet
sätt underlägsen. En sak är att taga sig
myndighet och en annan sak att äga den.
»Jag har ett litet laboratorium i fabriken, där
jag vanligen arbetar, utom om aftnarna. Vi tillåta
ej, att ljus brännes inom fabrikslokalerna. Om ni
tillåter skall jag hämta min degel och min lampa».
Han gick ut och lämnade Cornish ensam.
Det fanns blott en dörr på rummet, hvilken ledde
rakt ut i det fria.
Om några minuter kom Holzen tillbaka, lastad
med buteljer och glascylindrar. En stor omflätad
flaska med inskrufvad propp satte han försiktigt
på golfvet.
»Jag måste leta fram dem i mörkret», sade
han litet frånvarande, som om alla hans tankar
voro upptagna af hvad han hade för händer. »Man
måste vara mycket försiktig att ej skaka om eller
slå sönder någon af alla dessa flaskor. Rör
ingenting, medan jag är borta». Under det han talade,
undersökte han alla proppar för att se efter om de
voro säkra. »Jag kommer strax tillbaka», sade han,
och böjde sig som hastigast ned öfver korgflaskan
för att förvissa sig om att äfven den var i oskadadt
skick. Därpå gick han raskt ur rummet och stängde
dörren.
Nästan ögonblickligen kände Cornish en
märkvärdigt bitter smak i munnen, fast han ej förnam
någon lukt. Lampans sken blef plötsligt blått, och
strax därpå slocknade den. Cornish reste sig upp,
famlande framför sig i mörkret, hans hufvud
svindlade och en dödlig lamhet lade sig öfver alla hans
lemmar. Han erfor ingen smärta, endast en
underlig känsla af att någonting drog honom uppåt.
Därpå stötte hans hufvud mot dörren, och den
smula medvetande han ännu ägde kvar, samlade
sig kring den tanken, att detta vore döden. Han
tyckte sig sväfva af och an mellan lif och död,
sömn och medvetande. Därpå kände han plötsligt
en frisk luftström beröra sina läppar. Han hade
fallit mot dörren, hvilken icke låg riktigt tätt till
tröskeln, och luften strömmade in öfver hans
ansikte. »Kolsyregas», mumlade han med skälfvande
läppar. »Kolsyregas ...» Han upprepade orden
om och om igen, som en person i feberyrsel
ständigt upprepar en tanke som fäst sig i hans
omtöcknade hjärna. Han försökte erinra sig hvad han
visste om kolsyregas, hvilket i själfva verket var
mycket litet. Han mindes dunkelt, att den icke
egentligen blandar sig med luften och sprider sig
med densamma, utan att den snarare lurar i vrårna
och kan gömma sig där under åratal, om den ej
drifves fram af någon luftström.
Cornish förstod, att han genom
sitt fall kommit utom omkretsen för
den utströmmande gasen, hvilken
antagligen fyllde rummets öfre del.
Om han reste sig upp, skulle han
åter komma inom denna krets,
hvilken långsamt vidgade sig och
sänkte sig ned mot honom, och
detta skulle vara säker död. Han
hade redan inandats nog — kanske
allt för mycket. Han låg alldeles
stilla och insöp den friska luften,
som inströmmade mellan dörren och
tröskeln, och lyfte upp sin vänstra
hand samt trefvade efter dörrlåset.
Han fann det och vred om det.
Dörren var låst. Han låg stilla,
och hans hjärna började åter
omtöcknas, men med en våldsam
ansträngning sökte han hålla sin
tankeförmåga kvar. Han sträckte ut
benen och kände något föremål,
som stod i närheten. Det var
Hol-zens pulpet, hvilken stod vänd mot
väggen på fyra starka ben.
Cornish erinrade sig nu rummets form
samt huru det var möbleradt.
(Forts.)
“Kolsyregas11, mumlade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
