Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL V. G. LEIJONHUFVUD. f
Ed
tt länge väntadt dödsbu
ingick den 8 dennes,
malande att f. d. generallöjtnanten,
f. d. generalfälttygmästaren och
chefen för artilleriet, f. d.
hof-marskalken hos enkedrottning
Josefina, friherre Carl Viktor
Gustafsson Leijonhufvud efter
långvarig sjuklighet förlossats
från de jordiska kvalen.
Friherre Leijonhufvud var
född den 21 aug. 1822 och son
af öfverstelöjtnanten frih. Gustaf
Alexander Leijonhufvud och
Johanna Charlotta Christina
Angerstein. Han blef
underlöjtnant vid Svea
artilleri-regemente 1840 och löjtnant 1845.
Tio år senare blef frih. L.
generalstabsofficer, utnämndes 1862
till stabschef vid
Lifgardesbri-gaden, samma år till major i armén och år 1866
till öfverstelöjtnant i armén. Sistnämnda år blef
frih. L. expeditionschef i
landtförsvars-departemen-tets kommandoexpedition, utnämndes 1868 till
öfverste i armén, år 1871 till öfverste och chef för
Svea artilleri-regemente, år 1874 till generalmajor
samt generalfälttygmästare och chef för artilleriet
och år 1887 till generallöjtnant.
Detta är i korthet gången af frih. Leijonhufvuds
hedrande militära bana. Under densamma blef
han äfven flitigt använd inom
en mängd grenar af det militära
facket i öfrigt Så har han varit
fullmäktig vid krigsbefälets
sammanträden, ledamot i direktionen
öfver arméns pensionskassa,
ledamot i komitén för
granskning af förslag till nv härordning
åren 1873, 1874, 1882 och 1890,
i komitén angående landets fasta
försvar 1876 och 1878,
ordförande i komitén angående
artillerimateriel m. m. Ledamot af
Krigsvetenskapsakademien var
han sedan 1868.
Vid sidan af sin militära
verksamhet egnade den
bortgångne äfven sina krafter åt
hofvets tjänst, inom hvilket han
var högt uppburen. Efter att
haf va varit k avalj er hos arff
urstar-ne blef frih. L. adjutant hos konung Oscar I år 1858,
kammarherre hos drottningen följande år och
utnämndes samma år till hofmarskalk hos
enkedrott-ning Josefina.
Utmärkelser tillföllo i rikligt mått den
framstående militären, som med sin stora organisatoriska
förmåga i hög grad bidrog till artilleriets utveckling,
och den fint bildade representativa personligheten,
som, på samma gång tillbakadragen och försynt,
utgjorde ett mönster för förbindlighet och plikttrohet.
THEODOR MANNHEIMER. f
\ / årbrytningen, förnyelsens
’ tid i naturen, är äfven den
tid, då den obeveklige
liemannen brukar göra sina rikaste
skördar bland människornas led.
Det är liksom om den
mänskliga naturens motståndskraft
slappades, när pånyttfödelsens
tid därute randas, och en fläkt
kan ofta vara nog för att
utsläcka en äfven med full kraft
flammande låga, att ända ett lif,
som mänskligt att döma ännu
ej på länge varit moget för
förgängelsen.
Den sorgepost, som i
da-garne bringat bådskapet om
bankdirektör Theodor
Mann-heimers hädanfärd efter en helt
kort tids sjukdom, framkallar
osökt dessa reflexioner. Långt innan vi hunnit
meddela denna dödspost har den gått vidt omkring
och vunnit en spridning, hvilken är en naturlig
följd af en så betydelsefull lifsgärnings afslutande.
Till allt det, som vid den utmärkte
finansmannens och medborgarens grift blifvit sagdt, ha vi
intet annat att foga, än ett instämmande i det
allmänna lof, som ägnats hans minne, ett minne, vid
hvilket ingen vank låder, som visar hän mot en
helgjuten, kraftig personlighet, den där visserligen
ej alltid gick fri från klander eller från missnöjets
surmulna bedömande, men som af sådant ej lät sig
rubbas från den efter mognaste öfvervägande
intagna ståndpunkten. Men förekom den tongifvande
bankmannen, där han satt i sin chefsstol, stundom
sträng och kall, var han som
umgängesvän och som värd i
ett det gästfriaste hem
förbindligheten själf, och som sådan
skall han aldrig förgätas af dem,
som varit nog iyckliga att
komma i hans närhet.
Dessa hans rent personliga
egenskaper framlysa nog också
ur hans drag, ur hans vänliga
blick, och när allt kommer till
allt är det kanske detta minne
af en människa, som längst och
vackrast lefver kvar, vårdadt
som det är af varma och
er-känsamma hjärtan! A. J—n.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
