Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, nej, viss^ inte! Det bevisar ju blott ert
vänliga intresse för mig och jag tackar för
välmeningen!»
Svaret var samtidigt ytterst höfligt och
tillräckligt tydligt: Sköt hellre era egna affärer.
»Det gör mig ondt», fortsatte Galard, »att ej
kunna vara med om ert förslag. Jag brukar äta
en grundlig första frukost och middag klockan fem,
men icke desto mindre tackar jag så mycket än
en gång».
Han skakade hand med en i sänder och följde
dem till dörren med några ord om »mycket arbete»
och »nykomlingen måste vara flitig».
II.
Utkomna i korridoren betraktade Botel, Driol
och Camborn ganska snopna hvarandra.
»Det var mig en fräck herre!»
»Hvad var det jag sade — det är en girigbuk!»
Och med en axelryckning full af gräsligt förakt
upprepade Botel: »En äkta girigbuk!»
Redan samma afton var den nye
extraordi-nariens öknamn bekant i alla ämbetslokalerna och
från detta ögonblick var han skottafla för allas
pilar. Ingen vecka förgick, utan att man med
utstuderad elakhet sökte nya tillfällen att framvisa
den nya kollegans gnideri.
Än var det en inbjudning till en utfärd, än
förslag till ett söndagsnöje eller en insamling till
någon kamrats födelsedag. Intet lämnade de
oförsökt för att plåga sitt offer. Men han stod fast
vid sitt afböjande svar.
»Herrarne få ursäkta mig», sade han, »men
jag måste tyvärr... det är mig inte möjligt att
efterkomma er önskan!»
Det sades utan ett spår af otålighet och hans
flegma, som var blandad med en viss sorgsen
resignation, började redan afväpna en del af
kollegerna, då Botel en måndagsmorgon steg in på
byrån laddad med en stor nyhet om girigbuken.
Så fort någon ville höra på, började Botel
omigen: »Mina herrar, ni kan aldrig tänka er!
Jag slår vad om hvad ni vill att ni inte gissar
det. Men jag är vänlig, jag vill inte plåga er.
Vet ni hvart girigbukens månadslön på 170 francs
och 75 centimer tar vägen?... Nå?... Ingen
vet det...? Jo: girigbuken slösar bort den på
vackra flickor, blommor och droskor!»
Under ett ögonblick rådde af förvåningen
framkallad djup tystnad, därpå utbrast Briol:
»Åh, prat, Botel! Du är galen!»
»Ingalunda!» invände denne. »Jag har sett
det mina egna ögon, och dem kan jag väl ändå
tro!»
»Åh! Ah! Är det möjligt!
»Jo, för sjutton! Herr Galard med tillnamnet
’Girigbuken’ tillåter sig de dyraste förströelser —
hör bara! I går såg jag sagde herre klockan tre
på eftermiddagen på promenad i vagn och bredvid
honom satt en ung vacker dam, med en
charmant blomsterbukett — tydligen en present af
kavaljeren!»
»Hvad säger ni?»
»Rena sanningen, och jag tror, mina herrar,
att jag endast yttrar allas vår mening då jag
föreslår att vi gratulera vår Don Juan för hans goda
smak!»
En skrattsalfva blef svaret.
Botel gaf de nödiga instruktionerna, och hela
dagen fick Galard till lifs mer eller mindre fina
pikar, hvilka emellertid ej kunde bringa honom ur
fattningen och hvilka han gaf sig utseende af att
ej alls förstå.
»Vi måste gå honom inpå lifvet!» tyckte den
unge Camborn.
»Det skall ske!» var Botels svar.
Men på aftonen, när arbetet var slut, trädde
Galard in till Botel och kommo alla att bli utom
sig af förvåning genom frågan: »Herr Botel, har
ni något särskildt för er i afton?»
»Nej, herr Galard ...»
»Skulle ni vilja vänta på mig vid utgången?
Jag ville bedja er skänka mig en timma i kväll.
Det är något jag önskade meddela er!»
Botel studsade, men svarade utan låta sina
kamrater märka någon förlägenhet:
»Ja visst — med nöje — med största nöje —»
Men när Galard var gången, utropade Driol:
»Där fick du, gamle gosse! Där har du en
duell!»
»Åh, prat!»
»Lita du inte på hans lugn. I det lugnaste
vattnet gå de största fiskarne!»
»Vi få väl se», svarade Botel, som i grund och
botten inte var så värst säker på sin sak.
Utanför ämbetslokalen hade de flesta stannat
för att åse hur mötet mellan de båda
antagonisterna skulle aflöpa, men man blef besviken i sina
förväntningar, ty »girigbuken» vinkade på en droska
och for helt hastigt sin väg med sitt sällskap.
En lång stund förflöt utan att någon af de
båda männen sade ett ord.
Till slut yttrade Botel mycket höfligt:
»Hvart fara vi?»
»Till min bostad, herr Botel, vi äro strax
framme».
Inom kort höll vagnen och Galard bad sin
kollega följa med:
»Det är lite’ högt», ursäktade han sig, »fjärde
våningen».
Han förde sin gäst in i ett litet rum, hvilket
syntes samtidigt vara sof- och arbetsrum, ty vid
det lilla fönstret stod ett bord som var fullt af
papper och böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
