Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fade ej ens ge Annie en skygg sidoblick, af
uktan att från det hållet möta ett ironiskt
leende. En half timme tidigare än vanligt begaf
han sig till sitt kontor, ty han kände sig
urstånd-satt att med hyckladt jämnmod uthärda de
själs-skakningar, hvilka den förskräckliga komedin
beredde honom. Annie tycktes honom därtill finna
ett visst nöje i detta skändliga gyckelspel.
I detta senare afseende skulle han snart
blif-nit af annan mening, om han kunnat se, hur hon
när morbror Klas läste sin tidning i sitt rum gått
in till sig dränkt i bittra tårar och hundra
gånger i sitt hjärta beklagade den olycksaliga tanke
som framkallat denna afskyvärda situation. När
hon åter mötte den gamle herrn hade hon naturligtvis,
trots den rikligaste tvättning med kallt vatten,
starkt förgråtna ögon och det behöfdes en ny
nödlögn för att förekomma den skarpsynte
morbroderns betänkliga frågor. Sedan hon beklagat
sig öfver en gräslig hufvudvärk, frågade han ej
heller mera. Men under det den trefliga och
rättframma tjänstflickan dukade middagsbordet,
begagnade han sig af den rätt åldern gaf honom
och språkade med henne om ett och annat, tills
han så småningom hade reda på allt hvad han
ville veta.
Vid middagen sutto de tre
familjemedlem-marne så åter tillsammans. Men af de utmärkt
tillagade rätterna åt egentligen endast morbror
Klas — Johns svullna kind och Annies
hufvudvärk förklarade ju deras dåliga matlust. Till
desserten gick allt mycket bra. Men då kom
katastrofen, oväntadt som en blixt från molnfri
himmel. Och hvilken katastrof! Med den lugnaste
min i världen lade morbrodern plötsligt ned sin
sked, torkade sig betänksamt om munnen och
sade:
»Det är ju mycket vackert af er, mina kära
barn, att göra er så omänskligt besvär för att
inte bedröfva mig. Men en gammal praktikus
som jag låter inte draga sig vid näsan. Ni
be-höfva således inte vidare anstränga er, ty jag
vet precis hur det står till.»
Annie rodnade som en pion och John blef
med undantag af sin inflammerade kind så blek
som bordduken.
»Men jag försäkrar, kära morbror», ville han
börja. En afvärjande gest lät honom förstå att
morbror Klas ej önskade bli afbruten.
»Låt mig tala till punkt. Ni ser ju att jag
visst inte vill göra några förebråelser. Sådant
händer alla dagar. Under förlofningen har
man ej många tillfällen att lära känna hvarandra
riktigt, och först efter bröllopet kommer man
sedan till insikt om att man misstagit sig på
hvarandra och begått en ödesdiger villfarelse.»
»Men kära morbror —»
Men inte heller Annie fick ordet.
»Lyckligtvis är skadan lätt att reparera. Och
jag är glad att händelsen fört mig hit i rätt tid.
Jag har här en god vän som är advokat. Hans
specialitet är just”skilsmässor och —»
»Morbror!» ropade båda med en mun. Och
nu var Annie dödsblek, under det äfven Johns
friska kind antagit färgen af en kokt hummer.
Men den gamle herrn lyfte handen och fortfor
lugnt:
»Hvad mitt testamente angår, behöfva ni ej
vara oroliga därför. Eder skilsmässa spelar ingen
roll. Jag ger er hvardera hälften af min
förmögenhet och därvid fäster jag intet annat vilkor än
att ni följa mitt välmenta råd och låta mig med
hjälp af min vän advokaten göra slut på detta
onaturliga och högst ohälsosamma sakernas tillstånd
så fort som möjligt.»
Men detta blef för mycket för den äkta
mannen. Han reste sig och sade med ädel värdighet:
»Om Annie vill följa morbrors råd, blir
hennes sak. Jag för min del måste tacksamt afböja
denna tjänst. Och jag afstår härmed fullkomligt
från den mig tillämnade hälften af din
förmögenhet till förmån för min hustru.»
Han vände sig om för att gå, då han bakom
sig hörde Annies af tårar halfkväfda stämma:
»Jag kan inte heller ge dig något annat svar,
kära morbror! Om John inte vill ha skilsmässa,
så har — jag — jag inte heller någon önskan att
skiljas.»
»Annie!» utropade han. Hör jag [rätt? Du
håller således ännu af mig något?»
Hon svarade icke ja, men hon sänkte sitt
vackra hufvud så blygt som den lyckligaste fästmö.
Och när han därpå högtidligt slöt henne i sina
armar, gaf hon honom det önskade svaret med
en kyss som utföll annorlunda än den de växlat
kvällen förut.
»Ja — så!» sade morbror Klas, som
märkvärdigt nog ej ett ögonblick förlorat fattningen.
»Det var en annan sak. Och det skulle jag också
tycka vara det bästa, förutsatt att inte det här
också är för skenets skull.»
»Nej!» utropade båda.
Och om också morbror Klas för större
säkerhets skull förlängde sin visit en vecka, så såg
han under dessa åtta dagar till sin stora
tillfredsställelse hvarken till recidiv af den så grundligt
botade tandvärken eller förgråtna ögon, som
måste förklaras med »en gräslig hufvudvärk.»
Violet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
