Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång stannade major White och såg sig
om. »Varen tysta», sade han, och höll upp en
stor fet hand med en löjligt varnande åtbörd, som
föreföll att vara en reminiscens från barnkammaren.
Han såg ut som en stor baby, som lyssnade efter
ett spöke i skorstenen.
Ett par gånger rådfrågade han Onkel Ben och
tittade samtidigt på sin kompass. Det låg en viss
säkerhet och beräkning.i hela hans hållning, som
om han hade fullkomligt klart för sig, hvad som
borde göras. Mrs Vansittart hade tusen frågor att
göra, men de dogo på hennes läppar. Månen höjde
sig plötsligt öfver trädtopparna och sände en flod
af ljus ut öfver alla sandkullarna. Major White
lät sin lilla trupp göra halt i en sänka och
rådfrågade hviskande Onkel Ben. Därpå tillsade han
denne att sätta sig ned och lämnade sina tre
följeslagare ensamma på detta gömställe, medan han
själf aflägsnade sig. Han klef upp på en
närbelägen sandkulle och tvärstannade därpå med
upp-lyftadt ansikte, som om han kände lukten af
någonting. Liksom de flesta närsynta hade han
mycket starkt utprägladt luktsinne. Om några
minuter kom han tillbaka till dem.
»Jag har funnit dem», hviskade han till mrs
Vansittart och Dorothy. »Kände lukten af dem
— lukta lack. Elfva stycken — vänta nu på
Cor-nish.» Och han log som en pojke.
»Hvad ämnar ni nu göra?» hviskade mrs
Vansittart.
»Klå upp dem», sade han och återvände^genast
till sin förra observationsplats.
Onkel Ben hade somnat, och de båda
kvinnorna stodo sida vid sida och väntade i
månskenet. Det var kyligt och blåste skarpt från hafvet.
Dorothy ryste till. Emellanåt kunde de urskilja
en och annan ton från musikkapellet, som spelade
utanför kasinot i Scheveningen, ungefär tre mil
därifrån. Det var underligt att befinna sig så att
säga inom hörhåll för civilisationen och dock på
en så ödslig plats — underligt att tänka, att endast
några meter ifrån dem elfva bofvar lågo i försåt
för att mörda en människa. Och dessa skulle
tryggt hafva kunnat utföra sin afsikt och gömt
hans kropp i en grop i sanden, med full säkerhet
för att aldrig blifva upptäckta. Ty dessa dyner
äro ett Sahara i miniatyr, där intet lockar
människan att vika af från den en gång upptrampade
vägen, där mången plats helt visst aldrig trampats
af människofot och där sanden evigt drifver fram
och tillbaka samt sakta hopar sig.
Plötsligt reste sig White tämligen hurtigt och
smög sig fram till randen af kullen Männen hade
tydligen börjat röra på sig. Mrs Vansittart och
Dorothy klättrade upp till den plats, som White
just lämnat.
På endast en tjugu meters afstånd sågo de
malgamitarbetarnes mörka skepnader lägrade i
skydd af en låg kulle. Osedd af dem smög sig
major White nu långsamt öfver dem.
Dorothy vidrörde mrs Vansittarts arm och
pekade tyst i riktning mot Scheveningen. En man
nalkades ensam på de silfverglittrande sandkullarne.
Det var Tony Cornish, som lugnt marscherade
rakt i den fälla, man lagt ut för honom. Majoren
såg honom också, och i den tanke, att ingen gaf
akt på honom, eller af en blott vana, förvärfvad
bland soldaterna, fuktade han fingertopparna mot
läpparna.
Malgamitarbetarne satte sig nu i rörelse, och
White följde efter. De fattade posto i en
sänkning några meter från den gångstig, som Cornish
måste följa. En af dem dröjde något efter dem,
hopkrupen uppe på en sandkulle, hvarifrån han
tydligen afgaf rapporter till kamraterna nedanför.
Då Cornish var en hundra meter från deras
bakhåll, rusade White plötsligt upp på vallen, lyfte
upp denne man och slungade honom handlöst ned
bland hans kamrater. På denna våldsamma attack
följde ett nytt anfall på den bestörta hopen. Inom
några minuter satte malgamitarbetarne i väg öfver
sandkullarna som ett koppel lössläppta hundar,
ehuru förföljda i stället för förföljande. De
lämnade några af de sina efter sig på sanden, ty
White träffade hårdt, när han slog
»Gif dem, Tony!» skrek White med en
jublande klang i sin röst. »Slå ned dem, allt eftersom
de komma!»
Ty det fanns blott en väg, och
malgamitarbetarne måste känna på Tony Cornish’s järnhandske,
där han helt ledigt kastade dem öfver ända, när
de passerade förbi, hvarvid han valde ut de störste
och lät de andre gå fria. Han kände igen dem på
lukten af deras kläder och gissade sig utan
svårighet till deras afsikt.
Det var en sällsam scen. De båda kvinnorna
betraktade den under andlös spänning.
»O, om jag vore en man!» utropade mrs
Vansittart med knutna händer
De skyndade fram till Cornish och White, i
samma stund de sågo dem ensamma herrar på
slagfältet. White hade vikit upp sin rockärm och
höll på att förbinda sin arm med tillhjälp af ena
handen och tänderna.
»Det är ingenting», sade han. »En af de
skurkarna hade en knif. Får låta laga ärmen i
morgon.»
Tjugotredje Kapitlet.
»Tag mig sådan jag är.»
är major White kom ned för att frukostera
på sitt hotell nästa morgon, fann han stora
matsalen tom och fönsterna, som vette mot
trädgården, uppslagna på vid gafvel, insläppande
rikligt med sol och frisk luft. Han höll just på att
se ut ett bord åt sig, då ljudet af steg på verandan
kom honom att se upp. Där stod Marguerite Wade
i den öppna glasdörren, hvitklädd och
ungdomsfrisk, leende och med hy som en nyponblomma
samt liksom infattad i en ram af solsken och
sommargrönska. Hon var en inkarnation af ungdom
och fägring — af denna lifvets härliga vår, hvaraf
åsynen och minnet komma de äldres hjärtan att
vibrera. Och detta är förvisso den enda tid af
en människas lif, som verkligen är värd att lefvas.
Marguerite kom fram och skakade hand helt
allvarligt, Major Whites vänstra ögonlock darrade
lätt ett ögonblick — en antydan om hans vanliga
milda förvåning öfver lifvet i allmänhet och dess
växlingar.
»Mår — briljant?» frågade Marguerite allvarligt.
Whites ögonbryn reste sig rakt på ända, och
han fällde sin monokel.
»Ganska briljant, tack», sade han och såg på
henne allvarligt och häpen.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
