Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DRÖMMEN.
Från franskan för HVAR 8 DAG.
I det låga rummet som upplystes af en liflig ka-
mineld reste sig plötsligt bonden Pierre — »den
rike» som man kallade honom på grund af hans
många egor — till hela sin längd från länstolen. Han
lyfte armen och röt med dundrande stämma som
icke tillät något svar:
»Nej, aldrig! Hör du det, aldrig skall jag
tilllåta att du gifter dig med den där tiggaren, den
där Jean-Jacques! Hör du det? Du är min
dotter, det är din plikt att lyda! . . . Har du förstått
mig? . . . Du gifter dig med Cornedieux,
borgmästarens son ! . . . Jag önskar det. Jag är herre i
mitt hus och tål inga motsägelser. Och gå nu
och kläd dig!»
Den unga flickan vred händerna i förtviflan.
Hon försökte än en gång att
omstämma den gamle.
Med tårarne i ögonen bad hon:
»Far! Jag ber dig, jag anropar
dig! . . . Du vill väl icke göra ditt
barn olyckligt! Din Claudine! Jag
älskar ej Cornedieux och jag dör hellre
än jag gifter mig med honom.
Fordra ej det af mig, jag ber, jag ber. . .»
Men den gamle slog med en
svordom knytnäfven i bordet.
»Nu är det nog, för tusan», skrek
han i raseri, »du måste väl ändå veta
att jag aldrig tager tillbaka hvad jag
en gång sagt. Du gifter dig med
borgmästarens son, som anhållit om
din hand. Det är ett utmärkt parti,
som är för oss hedrande i alla
afse-enden. Jag blir förste bisittare . . och
sedan själf borgmästare! . . . Han är
för öfrigt hvarken ful eller obehaglig.
Om du inte just älskar honom nu, så
skall du snart komma att göra det,
och därmed basta .... Hör du?»
skrek han om igen, och då dottern
alltjämt teg, skakade han henne
häftigt i armen.
»Ja, far, jag hör», svarade Claudine
tyst, med möda hållande sina tårar
tillbaka.
Han skämdes öfver att ha blifvit så häftig och
tillade i mildrande ton: »Nå, ja, iae: menade iu
inte så illa! ...»
Därpå gick han några gånger af och an i
rummet, såg ’då och då på sin dotter och kunde
omöjligt förstå, huru denna smärta och svaga
varelse kunde visa något motstånd mot honom,
husets herre. Nu tycktes hon emellertid vilja foga
sig efter hans önskan och inse att han blott hade
hennes bästa för ögonen.
»Således är det uppgjordt!» sade han efter
några minuter, »jag skall underrätta din friare, att
du säger ja . . . att du med nöje blir hans maka.
Ni kunna i kväll tala med hvarandra om saken».
»Vi ha ju främmande i dag, dig till ära»,
till-lade han i något osäker ton, »de kunna snart vara
här — gör dig nu riktigt fager . . .»
»Ja, far», mumlade Claudine.
»Det är rätt! Den röda klädningen . . den
klär dig så väl! Och var så en förnuftig flicka.
Så där, gå nu!» Han ville taga henne i famn och
kyssa henne på pannan, som han brukade, men
Claudine tycktes ej märka afsikten utan gick
stillatigande sin väg.
Pierre blef öfverraskad, ty det hade han ej
väntat sig. Men han mumlade för sig:
»Ja visst, hon blir förnuftig . . .» Han
betraktade fortfarande den dörr genom hvilken Claudine
försvunnit. »Hon är ond på mig», sade han för
sig. »Det är tydligt . . . , hon ville inte ge mig
någon kyss». Därpå började han fundera och blef
orolig vid tanken på med hvilken min hans dotter
svarat honom. Hvarför såg hon så märkvärdigt
allvarsam och sorgsen ut? »Bah, dumheter!» —
lugnade han sig — »nycker! Det går öfver!»
Men minnet däraf plågade honom dock och
för att repa mod slog han upp ett litet glas
brännvin, drack ur det i ett drag ocn satte
sig därpå i sin stora länstol framför
elden. Drycken gjorde god verkan.
En angenäm värme spred sig genom
hans kropp och så småningom var
hans oro bortblåst.
»Hon skall snart glömma sin
Jean-Jacques», fortsatte han och lutade sig
leende tillbaka i sin stol. »Herregud,
det är ju ingen dålig människa. . .
tvärtom arbetsam och käck . . .
springer inte efter flickorna och sitter inte
timtals på värdshuset» — och han
slår i ännu ett glas. »Men hvad skall
jag göra? Han har ju ingenting, ett
litet stycke jord, ingenting vidare, och
honom skulle jag gifva min dotter?
Jag, den rike mannen? Det vore just
vackert! .. . Nej! . . Hon gifter sig
med borgmästarens son — det är en
mycket hygglig karl . . . inte precis så
styf här (och han pekar med fingret
mot pannan). Men det är likgiltigt! . .
Till och med desto bättre .... ty då
är hon herre i huset. Och nu vill jag
ej veta af någon motsägelse! Är jag
inte husbonden?»
Jo, han var husbonde. Hela
huset hörde på när han blott lyfte
fingret. Ehuru han hade ett godt hjärta
och var omtyckt af alla, så spelade han dock
tyrannen och äfven den minsta befallning
utdelade han med en stentorsstämma så att hela
huset skakade. Han tillbad sin hustru
Marie-Anne och svärmade för sin dotter. Hade det
ej varit för hans fåfänga — en stor svaghet hos
honom — så skulle han säkert ha hört
Clau-dine’s bön. Men Cornedieux var en person som
betydde något. På tio mils omkrets fanns det icke
en mera inflytelserik man än borgmästaren . . .
och Pierre ville nu en gång bli hans efterträdare!
Så långt hade han hunnit i sina tankar, när
dörren öppnades och hans vänner under högljudt
samtal stego in, stampande snön af fotterna.
»God afton, Pierre! ropade de. »Hur står det
till? Bra? Ja, här äro vi nu! Det var ett
väl-signadt snöväder!»
Tjocka snöflingor hvirflade i munter dans
därute och åkrar och vägar blefvo hvita. Endast
från de upplysta fönstren föll ett matt sken på
snötäcket och gaf det en röd schattering.
Bonden steg upp och gick sina gäster tillmö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
