Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRINS EUGEN.
Det är ju ett tidens tecken så godt som något, detta
att de yngre furstesönerna allt mer börja välja
sig ett yrke, att de allt mer inse, att numera,
sedan krigen bli allt sällsyntare, åtminstone
civiliserade nationer emellan, det finnes andra områden
än det militära, på hvilka äfven en prins kan föra
sitt lands runor med den äran. De unga, mera
intelligenta furstesönerna, hvilka naturligtvis
erhållit en uppfostran, som ställer dem på höjden af
deras .tids bildning, inse och känna alltmera, att
börden allena, parad med det otium dignitatis, som
denna tillförsäkrar en konungaättling, icke är
tillfyllest hvarken för dem själfva eller deras anseende.
Så får man i våra dagar se, hur en prins blir
läkare, en annan ger sig ut på den mödosammaste
och farligaste upptäcktsfärd till fjärran isiga
regioner, en tredje följer sin obetvingliga kallelse och
håg samt blir — en »simpel» kofferdikapten!
Hvad nu särskildt prins Eugen beträffar,
tillhör han dessa lyckliga och utvalda, som genast
från början ha anlagen tydligt och klart för sig,
och för hvilka arbetet på samma gång är ett
be-hof, en förströelse och en glädje, något hvari man
går upp med hela sin själ och varelse — med ett
ord: han har fått den äkta, verkliga konstnärs-
naturen. Härmed vare dock ingalunda sagdt, att
arbetet på denna bana är vare sig mindre
sträf-samt eller hårdt än på alla andra; tvärtom: för att
förvärfva sig den i våra dagar så högt uppdrifna,
och för den, som vill taga sin sak på allvar,
oundgängliga tekniken och säkerheten, kräfves det ett
både mödosamt och långvarigt arbete, ett arbete,
hvarunder man ofta gripes af tvifvel på sig själf,
sin begåfning och uppgift, och under hvilket man
ej minst, just som man sträfvar som bäst och ärligast,
löper ofta nog fara att tappa bort sig själf.
Hur konstnären och människan prins Eugen
löst denna sin uppgift, torde väl numera knappast
vara mer än en mening om. Efter att så redbart
och sträfsamt som någon, och utan att härunder
alls taga sin furstliga ställning med i räkningen,
ha genomgått de pröfvande läroåren, har han
framgått ur dessa såsom en fri, mogen och
individuell konstnär, som nu räknas bland sitt lands
främste på sitt område, och hvars talang är känd
och erkänd öfver hela den civiliserade världen.
Inom vårt land står han ock som en af den i
bästa bemärkelse fria konstens banérförare gent
emot öfverdrifven akademistisk doktrin och tvång,
och att han som sådan — och här just genom sin
ställning som furste — verkat mycket och godt
för vår nationella konsts rationella och sunda
utveckling, är otvifvelaktigt och måste medgifvas
af en hvar, som gör anspråk på att döma
opartiskt.
Det går för öfrigt genom hela prins Eugens
diskreta och känsliga konst ett drag af omisskänlig
svenskhet: vi behöfva väl blott påminna våra
läsare om hans ypperliga stämningslandskap, såsom
»Det gamla slottet», det nu Sveriges villa a
världsutställningen prydande sceneriet från vår vackra
hufvudstad, hans målning i Furstenbergska
galleriet, »I skogen», för att bevisa detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
