- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
566

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PRINS EUGEN.

Det är ju ett tidens tecken så godt som något, detta
att de yngre furstesönerna allt mer börja välja
sig ett yrke, att de allt mer inse, att numera,
sedan krigen bli allt sällsyntare, åtminstone
civiliserade nationer emellan, det finnes andra områden
än det militära, på hvilka äfven en prins kan föra
sitt lands runor med den äran. De unga, mera
intelligenta furstesönerna, hvilka naturligtvis
erhållit en uppfostran, som ställer dem på höjden af
deras .tids bildning, inse och känna alltmera, att
börden allena, parad med det otium dignitatis, som
denna tillförsäkrar en konungaättling, icke är
tillfyllest hvarken för dem själfva eller deras anseende.

Så får man i våra dagar se, hur en prins blir
läkare, en annan ger sig ut på den mödosammaste
och farligaste upptäcktsfärd till fjärran isiga
regioner, en tredje följer sin obetvingliga kallelse och
håg samt blir — en »simpel» kofferdikapten!

Hvad nu särskildt prins Eugen beträffar,
tillhör han dessa lyckliga och utvalda, som genast
från början ha anlagen tydligt och klart för sig,
och för hvilka arbetet på samma gång är ett
be-hof, en förströelse och en glädje, något hvari man
går upp med hela sin själ och varelse — med ett
ord: han har fått den äkta, verkliga konstnärs-

naturen. Härmed vare dock ingalunda sagdt, att
arbetet på denna bana är vare sig mindre
sträf-samt eller hårdt än på alla andra; tvärtom: för att
förvärfva sig den i våra dagar så högt uppdrifna,
och för den, som vill taga sin sak på allvar,
oundgängliga tekniken och säkerheten, kräfves det ett
både mödosamt och långvarigt arbete, ett arbete,
hvarunder man ofta gripes af tvifvel på sig själf,
sin begåfning och uppgift, och under hvilket man
ej minst, just som man sträfvar som bäst och ärligast,
löper ofta nog fara att tappa bort sig själf.

Hur konstnären och människan prins Eugen
löst denna sin uppgift, torde väl numera knappast
vara mer än en mening om. Efter att så redbart
och sträfsamt som någon, och utan att härunder
alls taga sin furstliga ställning med i räkningen,
ha genomgått de pröfvande läroåren, har han

framgått ur dessa såsom en fri, mogen och
individuell konstnär, som nu räknas bland sitt lands
främste på sitt område, och hvars talang är känd
och erkänd öfver hela den civiliserade världen.

Inom vårt land står han ock som en af den i
bästa bemärkelse fria konstens banérförare gent
emot öfverdrifven akademistisk doktrin och tvång,
och att han som sådan — och här just genom sin
ställning som furste — verkat mycket och godt
för vår nationella konsts rationella och sunda
utveckling, är otvifvelaktigt och måste medgifvas
af en hvar, som gör anspråk på att döma
opartiskt.

Det går för öfrigt genom hela prins Eugens
diskreta och känsliga konst ett drag af omisskänlig
svenskhet: vi behöfva väl blott påminna våra
läsare om hans ypperliga stämningslandskap, såsom
»Det gamla slottet», det nu Sveriges villa a
världsutställningen prydande sceneriet från vår vackra
hufvudstad, hans målning i Furstenbergska
galleriet, »I skogen», för att bevisa detta.

*



Prins Eugens, man kan väl säga både ovanliga
och lysande, begåfning har, i förening med hans
älskvärda, sällsynt vinnande, på samma gång enkla
och värdiga personlighet och uppträdande, ej gärna
kunnat undgå att göra denne »vår målarprins»
synnerligen afhållen och populär i alla samhällets
lager. Det var därför med sorg och ängslan man
hörde, att prinsen i Paris angripits af en svår
influensa samt att han, som för att rekreera sig,
begifvit sig till sin höga moder i Roehampton,
därstädes låg betänkligt sjuk.

Dessbättre har hans sunda natur, i förening
med omsorgsfull vård, jagat den lömska sjukdomen
på flykten, och vi kunna nu snart återvänta honom
hem — han ämnar som bekant tillbringa en del
af sommaren i den lilla pittoreska vrå han
förskaffat sig å Valdemarsudden på den fagra
Djurgården.

JOHAN AUGUST EKMAN.

\ J alet af ärkebiskop A. N.

’ Sundbergs efterträdare har
nyligen försiggått. När
konungen återvänder hem, blir
utnämningen af ärkebiskop ett
af hans första
regeringsären-den. K. m:t äger att välja bland
de tre som af resp. valkollegier
uppförts på förslaget: biskoparne

J. A. Ekman i Västerås, Gottfr.
Billing i Lund och N. J. O. H.
Lindström i Wäxiö.

Ärkestiftets präster röstade
främst på biskop Ekman. Det
säges, att den hädangångne
ärkebiskopen skulle gifvit
uttryck för sin önskan att bli i
ämbetet efterträdd af honom.
Biskop Ekman är icke den med
härskaregåfvor utrustade
kyrkofursten, men hans stora lärdom,
hans fromhet och blida, ädla
väsen göra honom i andra af-

Johan August Ekman.

seenden väl skickad för det
höga ämbetet.

Johan August Ekman är
född den 26 november 1845 i
Skaraborgs län och son af
husaren vid Lifregementets
husarkår Olof Ekman och hans
maka Maria Johansdotter. Efter
föregående examina
samtpräster-lig och lärareverksamhet i
Stockholm blef E. 1876 teoL kand.
och docent i Upsala. År 1887
utnämndes han till professor och
promoverades vid jubelfästen
1893 till teol. doktor. I år är
han kallad till hedersdoktor af
filosofiska fakulteten.

När biskop Billing efter
biskop Flensburgs död utbytte
biskopsstolen i Västerås mot
den i Lund, blef Ekman 1898
utnämnd till hans efterträdare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0576.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free