Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG von ROSEN.
En framstående tysk kritiker karaktäriserar grefve
von Rosens senaste stora duk, »Drottning
Dagmars återuppväckande», som en »skickligt och
kraftigt tecknad, med solida egenskaper målad tafla,
icke fri från något teatraliskt, i det de knäböjande
munkarne, prästerna och lekmännen genom miner
och åtbörder alltför teatermässigt uttrycka sina
känslor. Genom altarljusens lågor och det
inbrytande skenet af den röda aftonhimmeln frambringas
en stark, omsorgsfullt studerad belysnings
färgverkan, som förlänar taflan ett betydligt måleriskt
intresse.»
Med några modifikationer finnes i detta
omdöme mycket, som är karaktäristiskt för Georg
von Rosens hela kynne och konstnärsskap. Allt
hvad han gör och företager är skickligt och
kraftigt tecknadt och utfördt samt byggdt på den
solida grund, som blott ett åt konsten helt och
allvarligt ägnadt studium kan skänka, men hans
alstring bär ock en omisskänlig prägel af om ej
precis »teatermässighet», så dock af något starkt
dramatiskt.
Att detta sistnämnda för en konstnär, den där
satt sig sådana ämnen och mål före som grefve
Rosen, är en lika oundgänglig som förtjänstfull
egenskap, är ju onödigt framhålla. Samtliga nämnda
egenskaperna ha ej heller gärna, parade som de
hos honom äro med en intensiv hängifvenhet för
uppgiften och en andens och personens medfödda
och förvärfvade nobless, kunnat undgå göra honom
till den framstående, verkligt geniale konstnär han
är, hvilkens verk vi alla känna och med stolthet
nämna som våra.
Georg von Rosen har både genialiskt och
konstnärligt påbrå, om man så må uttrycka sig.
Son af »våra järnvägars fader», den om sitt land
så högt förtjänte öfversten grefve Adolf Eugéne
von Rosen och hans maka, en dotter till den
grekiske skalden Rizo-Rangabé, föddes han i Paris
1843. Redan tidigt röjdes hans artistiska anlag,
hvilka utbildades dels genom studier hemma och
dels på de vidsträckta resor, han som helt ung
fick företaga. Så stod han redan vid 19 års ålder,
1862, då han i London fick se den belgiske
mästaren Henri Leys’ arbeten, inför »en vändpunkt i
sitt lif», en vändpunkt, som också mycket riktigt
blef bestämmande för hans senare lif och
konstnärsskap. Efter att ha gjort vidsträckta studieresor
i Europa och Orienten, hvarunder han bl. a.
studerade för Leys, Karl Werner och Piloty, slog
v. Rosen — hvilken dock då redan var mycket
uppmärksammad bl. a. för sin »Sten Stures intåg
i Stockholm» och de ypperliga etsningame »Göran
Persson betraktande Sten Stures skymfliga intåg»
och »Hr Ture Jönsson återvänder från riksmötet
i Västerås» — fullt igenom med den stora taflan
»Erik XIV, Karin Månsdotter och Göran Persson»
(1871). Nu blef han efter hvartannat ledamot af
akademien, vice professor, kammarherre samt 1880
ordinarie professor vid akademien, hvars direktör
han efter Boklunds död var under åren 1881—87.
Hans alster äro, som sagdt, allom bekanta.
Utom de präktiga taflorna från en gången tid
har v. Rosen förevigat en mängd af sina
framstående samtida på duken, och präglas hans alstring
här som tillförene af en antitesens starka medel
ej skyende, men på samma gång genialisk och
förnämt reserverad kraft.
IN GENIÖRENS HISTORIA.
För HVAR 8 DAG af Gottlieb Sandels.
Det var på klubben i G. Vi sutto tillsammans
en hel del unga män och språkade om än
det ena än det andra. Under samtalet hade vi
kommit in på det outslitliga kapitlet om kärlek
och det ena intressanta fallet af »förlibthet» aflöste
det andra.
Den unge advokaten G. ville t. ex. aflägga ed
på att en cirkusryttarinna kunde vara lika
anständig och bli en lika god hustru som någon annan
kvinna, hvilket kontorschefen H. på inga villkor
kunde vara öfverens med honom om. Han hade
i en månads tid svärmat för en viss miss, hvilkens
»misserabla» namn han af egoistiska skäl icke ville
nämna. Hur mycket pängar han denna månad
förstört till presenter, blommor o. s. v., det kunde
han ej så noga minnas. Men sedan hon reste,
hade han inte fått så mycket som ett bref från
henne. Det kunde för rästen vara detsamma, ty
på omvägar hade han fått höra att hon var gift
med en clown vid någon cirkus i London.
Ingen regel utan undantag, påstod löjtnant M.
Ty han hade då faktiskt blifvit narrad af en
prästdotter och en sådan flicka borde man väl ändå
kunna lita på. Hon påstod visserligen orsaken
vara att han lefde om för mycket, men det var —
försäkrade han — bara förevändningar.
Samtalet var, som sagdt, mycket lifligt. Vi
pratade och skrattade om hvarandra och hade för
ögonblicket just icke mycken tanke för sakens
allvarliga sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
