Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tack, älskade!»
Den unge mannen kysste henne på pannan,
drog mig ur skidan, lät mig gnistra i ljuset, läste
inskriptionen och tryckte sina läppar där hennes
namn lästes. Därpå sade han, i det han fäste mig
vid gehänget:
»Detta svärd skall bli min talisman.»
»Gud gifve det!»
»Följ mig, mina barn», sade den gamle med
allvarlig röst beslöjad af en lätt rörelse.
Jag fick nu bevista en högtidlig och rörande
scen. Palatsets lilla kapell var rikt upplyst af
vaxljus. Vid det dyrbart smyckade altaret höll en
präst mässan. Vänligt leende betraktade han de
trolofvade, hvilka böjde knä framför den
blomster-smyckade balustraden.
Bianca bad brinnande till Gud, att åt henne
bevara den älskade och låta honom få återvända
hem lycklig och segerrik, och den unge
husarofti-cern kunde icke vända sin blick från henne, som nu
var hans och som han måste lämna redan efter
några timmars kort lycka.
Prästen vände sig från altaret till det unga
paret och talade till dem med mjuk och vibrerande
stämma. Han talade om kärlek och fädernesland,
om hopp och tro, om heder och plikt. Därpå höjde
han signande sina händer och den gamle kysste
sin dotter och hennes make ...
Hela dagen hade jag skakats mot en ädel
stridshäst, som för lösa tyglar flög i väg med oss.
Jag hörde bakom mig huru alla skvadronens hästar
galopperade och dammet lade sig tätt på mitt
damaskenerfäste. Hvilka tankar flögo väl genom
min nye herres hufvud? Ännu drucken af
kärleksruset satte han sporrarne i den eldiga fuxen och
ilade framåt med rasande fart. Jag tänkte, huru
sorgligt det måste vara att dö så ung, vacker och
älskad af en engel. Men jag tänkte ännu mera
på de tårar hvilka hon skulle fälla denna stund, då
all hennes lycka i vildt galopp aflägsnade sig allt
längre från henne. Stackars Bianca! Hur länge
hade icke hennes hvita duk i den klara
junimorgonen svajat som afskedshälsning från balkongen.
Huru länge hade hon icke blickat efter den älskade
riddaren, som drog bort i striden. Och när hon
till slut förlorade honom ur sikte, hur tröstlös hade
hon ej sjunkit i den gamle faderns armar...
Plötsligt kände jag ett fast grepp om fästet
och en darrande hand drog mig häftigt ur skidan.
Skulle striden börja?
Vi voro vid Mozambano. Stora massor
österrikiskt infanteri sågos skimra i fjärran, i luften
blixtrade det af svärd, lansar och bajonetter. Man
hörde den aflägsna gevärselden, kanonernas
smattrande åska och tjocka ljusa rökmoln stego upp på
den klara blå himlen.
»Vi äro sålunda midt i striden!» tänkte jag.
Skvadronen bakom mig, för hvilken jag
svängdes af honom i luften som kommandotecken, ökade
farten på galoppen och formerade en linie. Man
såg helt tydligt det fientliga infanteriets kadrer, och
granaterna flögo hvisslande öfver våra hufvuden-
»Framåt», dånade hans kommando.
Den långa linien af soldater och hästar såg
ut som en legion kämpande änglar.
»Carciat!»
»Savoja!»
Sedan kan jag ej minnas något vidare. En
hagelskur af bly slungades öfver oss utan att kunna
häjda vårt anstormande, därpå följde en ännu
tätare och mer mördande. De uppskrämda hästarne
flögo framåt med brinnande fart och vildt frustande.
Och alltjämt skallade bakom dem det
pådrif-vande ropet:
»Savoja!»
Då exploderade en granat omedelbart framför
oss med en gräslig skräll och jag kände en del
af min klinga flyga bort med en skärfva af
granaten. Hästen störtade omkull som träffad af
blixten, jag kände hur min unge herre släppte mig,
men jag blef hängande i sabelkopplet vid hans
handled. Hela skvadronen flög med lösa tyglar
öfver, kom tillbaka, flög ytterligare fyra gånger
framåt till nytt anfall, tills seger slutligen var
vunnen.
På aftonen begrof man liken och sökte upp
de sårade. Läkare, sjuksoldater och samaritsystrar
skyndade omkring på slagfältet. En grupp män
stod samlad omkring mig.
»Är han död?» frågade en röst som jag kände
igen — den gamle adelsmannens från Milano.
»Ja,» sade läkaren, »en granatskärfva har
sönderslitit hans bröst.»
Den österrikiska granaten hade förintat trenne
lif: mitt, hans och Biancas.
Nu hänger jag i hennes enkeboning och bevaras
som en dyrbar relik ...
EN VÄLDIG DEMONSTRATION.
En af våra vänner i Sundsvall har insändt en
ögonblicksfotografi från den stora
nykterhetsde-monstrationen i Sundsvall på Kristi
himmelsfärdsdag. De demonstrerandes antal uppgick till cirka
10,000, tillhörande ett 50-tal olika
nykterhetskor-porationer från Medelpad, Helsingland,
Ångermanland och Jämtland. Ungefär 25,000 personer voro
i rörelse i staden, genom hvars gator — här
Storgatan — demonstranterna drogo fram under
flygande fanor och klingande spel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
