Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmast och lättast till hands — kvinnans
naturliga roll, att egga männen till strid.
Hon var därför ganska belåten, när Holzen
under en torsdagskonsert på terassen utanför
societetssalongen långsamt banade sig väg fram till
henne genom mängden. Hon satt ensam i en
aflägsen vrå, genom en glasvägg skyddad från
blåsten, som alltid utmärker Scheveningen. Hon
umgicks aldrig med sommargästerna på denna
moderna holländska badort — var icke ens bekant
med någon af dem. Förhållandet tycktes vara
detsamma med Holzen, men mrs Vansittart kände
honom nog för att veta, att detta ej var orsaken
hvarför han nu uppsökte henne. Han var ej en
person, som företog en sak — än mindre visade
sig sällskaplig — af så ringa anledning. Han
sysselsatte sig endast med sina medmänniskor när
han hade något behof af dem.
Hon besvarade hans allvarliga bugning med
en nästan omärklig böjning på hufvudet, och
under ett ögonblick sago de skarpt på hvarandra.
»Madame är fortfarande kvar i Haag», sade han.
»Som ni ser».
»Och lönar spelet mödan»?
Han lade handen på en stol och kastade en
frågande blick på henne. Han tycktes icke vilja
sätta sig utan hennes tillåtelse. Och som en äkta
kvinna gaf hon honom den med en lätt
axelryckning. En kvinna afslår sällan en utmaning.
»Och lönar spelet mödan»? upprepade han.
»Det vet man först, när spelet är slut», svarade
mrs Vansittart, och herr von Holzen såg hastigt
på henne.
Han vände sig om och satt och lyssnade på
musiken. En konsert då och då var den enda
förströelse, han nu för tiden unnade sig från sin trägna
sysselsättning att samla rikedom. Förmodligen
hyste han verklig kärlek till musik, ty den känslan
finnes ej uteslutande hos de goda och dygdiga.
Tvärtom kan man säga, att kärlek till musik —
mera än till någon annan konst — ofta förenas
med en brottslig karaktär.
»A propos», sade Holzen efter en paus, »det
där papperet, som madame önskade komma i
besittning af, är numera förstördt. Dess innehåll
fort-lefver nu endast inom min ovärdiga hjärna.»
Han vände sig mot henne och såg på henne
med sitt långsamma leende och sin forskande blick.
»Åh!»
»Ja, och madame behöfver sålunda ingalunda
offra en tanke på detsamma utan Ni kan ägna er
fulla uppmärksamhet åt er sista — nyck.»
»Hvarje ny tillfällighet tycks endast tjäna till
att stärka vår ställning», fortsatte Holzen, halft
lyssnande till musiken. — Till och med lord
Ferri-bys hastiga död, hvilken möjligen först kunde
synas som motsatsen. Cornish för hem liket
med nattåget i afton, efter hvad jag inhämtat.
Den ene kommer och den andre går — men vi
fortsätta dock för alltid. Lyckan står oss ännu bi
— trots våra vänner. Och Cornish har kört fast.
Han vet ej, hvad han vidare skall taga sig till,
och ödet synes vara emot honom. Han har ingen
tur. Men vi drifva arbetet natt och dag.»
»Ni tycks mycket intresserad af mr Cornish»,
anmärkte mrs Vansittart kallt, och hon såg härvid
en plötslig glimt i Holzens ögon.
Det fanns sålunda en lidelse, öfver hvilken
denne man ej var säkert herre — den lidelse, som
öfverlefver alla andra — hatet. Han höjde på
axlarna.
»Han har själf tvingat sig på vår
uppmärksamhet — alldeles onödigtvis, som resultatet visat
— och endast för att finna, att det ej gifves någon
möjlighet att stoppa vår affär.»
Han kunde knappast bemästra sin röst, när
han talade om Cornish, och såg bort af fruktan
att låta se uttrycket i sina ögon.
Mrs Vansittart betraktade honom med ett
litet kallt leende. Holzen hade icke kommit hit
för att tala om Cornish. Han hade infunnit sig i
afsikt att säga något, som han ännu ej lyckats
komma fram med, detta var hon icke okunnig om.
Men hon skulle bemöda sig att göra det så svårt
som möjligt för honom, så att hon icke skulle
undgå att märka, när detta, som han egentligen
ville säga, verkligen kom fram. Hon skulle då
möjligen också kunna sluta sig till hans
bevekelse-grunder.
»Till och med redan nu», fortsatte hon, »hafva
vi lyckats öfver förväntan. Vi äro rika män, så
att madame — behöfver ej dröja längre.» Han
vände sig om och såg henne rakt i ögonen.
»Jag?» frågade hon med uppdragna ögonbryn.
»Behöfver ej dröja längre — med hvad»?
»Att lyckliggöra min kompanjon Percy Roden»,
sade han, skickligt undvikande att uttrycka sig på
något sätt oförskämdt. »Han — och hans konto
i banken — äro verkligen värda uppmärksamhet
af hvilken dam som helst».
Mrs Vansittart skrattade, och innan hon
svarade, återgäldade hon stelt en förbigåendes stela
hälsning.
»Ni antager således, att jag väntar på att mr
Roden skall blifva nog rik för att sedan gifta mig
med honom»?
»Det påstås så af skvallret samt bland
tjänstfolket».
Mrs Vansittart såg på honom med ett litet
roadt leende. Kände han verkligen så föga till
världen, att han hämtade sitt vetande från skvallret
och bland tjänstfolket?
»Ah», sade hon, och det var allt. Därpå reste
hon sig och gaf med parasollen ett tecken åt sin
kusk, som väntade i skuggan af Kursaal. Då hon
åkte hem, undrade hon, hvad som kom Holzen
att frukta, att hon skulle gifta sig med Percy
Roden, hvilken hon händelsevis väntade på té i
Park ’Straat just i afton. Mrs Vansittart hade ej
precis bjudit honom — åtminstone ej enligt hvad
Roden visste af. Han lefde i den tro, att han själf
hade föreslagit denna visit.
Hon erinrade sig, att han skulle komma, men
ägnade ingen vidare tanke åt honom. Hela
hennes sinne var upptaget af Holzen, som hon hatade
med den vanmäktiges dolska och dödliga hat.
Åsynen af honom, blotta ljudet af hans röst
upprörde henne för flera timmar, så att hon icke kunde
tänka på någonting annat eller ens med ringaste
intresse omfatta hvardagslifvets vanliga små
tilldragelser. Hon intalade sig själf, att hon blott
sökte vedergällning — att hon af princip önskade
hejda en skurk på hans framgångsrika bana.
Hjärtat vet emellertid ej af några principer, ty dessa
skapas af och tillhöra förståndet. Detta förklarar,
hvarför så många kvinnor synas sakna principer
och så många dygdiga människor vara utan hjärta.
Mrs Vansittart for hem för att göra en
omsorgsfull toalett i väntan på Percy Rodens ankomst.
Hon kom ned i salongen och stod sysslolös vid
fönstret. »Samtalsämne för skvallersystrar och
tjänstfolk!» upprepade hon bittert för sig själf. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
