Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL LILLE.
Jet fins icke i Skandinavien ett namn, som i
^ detta ögonblick har så stark klang som Axel
Lilles. Man kan icke öppna en tidning, utan att
finna det nämndt, och livar två eller tre äro
församlade, talas det gärna om hans insats i den
strid, som nu kostat honom hans ställning som
utgifvare af Finlands främsta offentliga organ.
Hans hemfärd var från den stund, han satte foten
på finsk mark — och väl äfven dessförinnan —
ett triumftåg. Man hyllade honom med blommor
och med sång, och vid hans ankomst till
Helsingfors mötte honom tusentals personer för att bringa
honom sin hälsning.
Det är inte bara ögonblickets entusiasm för
den förföljde patrioten, som tagit detta uttryck,
ty långt innan hans tidning nåddes af den ryska
censurens dolk, hade han bland sina landsmän och
bland dem, som delat deras intressen och följt
deras öden, befästat sitt namn. Under de aderton
år, som gått, sedan »Nya Pressen» grundlädes,
har han med oafbruten konsekvens vaket och
talangfullt fört den nationella finska sakens talan.
Han har varit partiman — hans tidning uppsattes
närmast för att blifva ett språki ör för svekomansk
politik mot den uppväxande fenomanien — och i
denna egenskap har han naturligtvis haft
vedersakare, många och bittra. Fenomanerna ha
alltjämt i hans tidning sett hufvudorganet för det
svekomanska motståndet mot den fenomanska
uppmarschen. Kanske har »Nya Pressen» någon
gang, i synnerhet under sin tidigare tid, under
trycket af de impulser, som göra sig gällande i
hvarje partifäjd, häfdat meningar, som nu icke
längre förefalla ens tidningen själf hållbara. Men
om det kan tvistas om ett och annat i fråga om
dess hållning som svekomanskt partiorgan, så kan
det icke tvistas och har heller aldrig tvistats om
det sätt, hvarpå tidningen fört nationens talan
utåt... åt öster. Härutinnan ha äfven
fenomanerna erkänt »Nya Pressen» som nationens
huf-vudorgan. Och i den mån partistriden afstannat
inför behofvet af nationell endräkt har den senare
uppgiften också blifvit tidningens hufvudmission.
I synnerhet under dessa båda sista år, som
varit den nya ærans. den Bobrikoff-Kuropatkinska
regimens tid, har Nya Pressen haft godt om
tillfällen att visa, hvad den dugt till. Bättre
underrättad i allmänhet än någon annan tidning om,
hvad som varit i görningen, bättre utrustad än
någon annan att kunna med rättsligt bindande
argument möta angreppen, har den varit i elden
nästan oafbrutet. Bland Nya Pressens medarbetare
ha märkts de många af dem, som varit de ledande
inom Finlands politiska lif: Leo Mechelin, Rabbe,
Wrede, Viktor von Born m. fl. Och i tidningens
redaktion ha direkt arbetat Arvid Neovius och
Konni Zilliacus. Det var den sistnämde som
författat de kraftiga artiklar, hvilka rågade måttet,
och det var han som skref den uppsats, hvars
slutord nyligen återgifvits af nästan hela den
skandinaviska prässen. Under åtskilliga år har han
varit d:r Lilles närmaste man och mest betrodde
medarbetare, och när Lille för några veckor sedan
reste ut för att hvila ut efter ett arbete, som under
senare åren icke skänkt honom mer än en eller
annan dags hvila, var det Neovius, som jämte
Zilliacus togo ansvaret för tidningens ledning. Att
tidningens indragning råkade inträffa under denna
tid torde endast delvis vara att tillskrifva deras
djärfva uttalanden. Denna indragning var länge
väntad. Det enda, man icke visste, var tidpunk-
ten. Troligen skulle den ha kommit, äfven om
d:r Lille själf fört pännan. Hade han varit hemma,
skulle han nog ha gjort det, ty han var själf sin
flitigaste medarbetare, och hans flit växte med
situationens allvar.
D:r Lilles arbetsförmåga skulle förtjäna sitt
särskilda kapitel. Under urtima landtdagen förra
året var han såsom medlem af borgarståndet
insatt i lagutskottet, som hade till uppgift att
mobilisera de konstitutionella försvarstrupperna. Det
fans i Finland icke mer än en mening om det
öf-verlägsna sätt, hvarpå lagutskottet fullgjorde detta
värf. Och en betydande del i detta monumentala
arbete hade utförts af Lille. Dag efter dag,
månad efter månad, från midten af Januari till
midten af Maj, upptog det hans tid under många
timmar af dygnet. Men ändå hann han till att skrifva
den ena artikeln efter den andra i sin tidning,
och ingen intellektuell slapphet spårades dock i
hvad han skref. Och icke blott en och annan
artikel fick han tid att författa, utan han öfvervakade
tidningens ledning i detalj. Icke destomindre hade
han tid öfrig att stå alla dem till tjänst, som vände
sig till honom såsom den tillgängligaste bland
dem, som sutto inne med intimare kännedom om
förhållanden och händelser. Alltid lika tjänstvillig
och lika älskvärd stod han bi med råd och dåd.
Kunde han icke annorledes få någon stund ledig,
så offrade han sin matro. »Vi äta middag
tillsammans, så ha vi god tid att språka», brukade
han säga. Men knappt hade han hunnit sluta sin
middag, förr än han måste försvinna till ett eller
annat utskotts- eber komitésammanträde. Gud
vet, hur många komitéer, han var arbetande eller
åtminstone konsultativ medlem af. Och sen
fortfor hans arbete tills långt in på natten. Det enda
han icke alltid fick tid till, var att sofva.
Hemligheten i d:r Lilles betydelse som det
offentliga ordets man ligger i, att han varit ett så
troget uttryck för det finska folkkynnet. Han äger
dess outtröttliga seghet, dess hoppfullhet och dess
lugn. Därtill kommer, att han är en mångsidigt
kunnig man med omfattande beläsenhet och under
långt deltagande i det politiska lifvet vunnen
praktisk erfarenhet. Vaken och känslig för
situationens skiftningar har han utan någon som hälst
ortodox envishet rättat sig därefter, trogen likväl
beständigt de grundsatser som han gjort till de
konstituerande för sin politiska gärning. För en
svensk och ännu mera för en dansk läsare ter sig
hans framställningssätt kanske en smula för
politiskt och akademiskt på samma gång för att vara
journalistiskt populärt. Han är ingen spirituel
journalist. Men just detta något tunga allvar och
denna något höga pathos stämma sa troget med
det finska skaplynnet. Och det må väl också
erkännas, att det stämmer bäst med belägenhetens
dystra allvar. Om någonsin starka ord äro på sin
plats, så äro de det väl i en situation som den,
hvari finnarne nu befinna sig. Censuren har
dragit försorg om att begränsa deras styrka i så
många hänseenden.
Censuren! Ack, dess styrande mästare tro
nog, att de med Nya Pressens indragning för
alltid brutit af Axel Lilles penna. En snar framtid
kommer nog att visa dem, att de grymt bedragit
sig. De tusen sjöars land är också de tusen
vägars. Det ord, som icke får passera offentlighetens
breda landsväg, letar sig alltid fram på någon
smal skogsstig, vid hvilken censuren ännu icke
hunnit sätta ut några vaktposter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
