Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIANNE
att hon för evigt skulle komma att stå i skuld till
honom för sitt barns räddning.
Snart började samtalet vända sig kring
Frankrike och franska förhållanden. Fru Lefebure var
änka efter en affärsman, som drifvit stor handel
särskildt på norra Afrika. Han hade dött för tre
år sedan och efterlämnat en ansenlig förmögenhet
åt sin hustru och två döttrar. Nu voro de på väg
till Stockholm, där några släktingar bodde, hos
hvilka den äldre dottern förut en sommar varit
på besök.
Solen hade gått ned, och det började blifva
svalt. Några af de äldre passagerarne gingo ned
till hvila. Äfven fru Lefebure reste sig för att gå
ner i sin hytt, men dottern ville njuta en stund af
månskenet, och bad att få stanna uppe ännu en
stund.
»Som du vill, mitt barn, förkyl dig bara inte
och kom snart ner.»
Hon tog god natt af löjtnanten, kysste sin
dotter på pannan och aflägsnade sig.
Vid trappan, som ledde ner till salongen, vände
hon sig om och ropade till den unga flickan:
»Svep om dig plaiden, Marianne, ty nattluften
är ej att lita på.»
»Ja, mamma lilla, jag är så försiktig.»
»Marianne», mumlade löjtnanten för sig själf,
»Marianne .... nej, det är omöjligt; det kan ej
vara hon.» Hans ansikte fick ett grubblande
uttryck, som ej undgick fröken Lefebures
uppmärksamhet.
»Hvad funderar Ni på? Ni ser så allvarlig ut»,
frågade hon.
»Ah, det var blott ett minne från forna dagar,
som trängde sig på mig, när jag hörde Ert förnamn.»
»Jag hoppas i så fall, att det ej var ett
sorgligt minne, eller hur?»
Han skakade på hufvudet.
»Egentligen hvarken gladt eller sorgligt, fröken;
men kan det roa Er att höra, så vill jag gärna
tala om historien för Er.»
Hon böjde jakande på hufvudet, satte sig
tillrätta i stolen och vände sig därvid så, att hennes
ansikte kom i skuggan. Löjtnant Stjärnkrona
däremot satt klart belyst af månskenet, som bildade
ett bredt, skimrande band på hafsytan.
»Det är nu tre år sedan. Jag var
kommenderad som ordonnansofficer hos en af
regementscheferna vid den division, som från Dahomey skulle
gå upp mot Timbuktu för att intaga denna stad.
Glada öfver att få litet omväxling i det enformiga
garnisonslifvet lämnade vi Frankrike och foro
direkt till slafkusten, hvarifrån expeditionen skulle
utgå. Nu omväxlade ansträngande marscher i
tropisk hetta och alltsomoftast förekommande
skär-mytslingar med infödingarne.
Slutligen, då vi blott voro på några
dagsmarschers afstånd från vårt mål, råkade jag under en
orderridt ut för några kringströfvande svarta
bof-var, som öfverföllo mig, då jag passerade en
skogsdunge på Nigers ena strand.
Visserligen lyckades jag komma undan med
lifvet, men erhöll i vänstra armen ett försvarligt
stygn af en mot mig slungad assegai. Såret var
ganska allvarligt, men jag hoppades det oaktadt
kunna hålla mig på hästryggen, tills vår expedition
var slutad. Så fick jag klimatfeber, och tvangs
därigenom att anlita en ambulansvagn. Timbuktu
intogs, mina kamrater jublade och beredde sig att
taga igen, hvad de under vår långa färd fått försaka.
Som mitt tillstånd försvårades, utverkade min
öfverste, att jag fick medfölja en karavan, som
skulle till Algier. Under färden blef jag sämre
och sämre, ty hettan var olidlig och mitt sår ville
ej läkas. Ibland låg jag medvetslös ett helt dygn
i sträck. Slutligen framkommo vi till Algier, där
jag i ytterst utmattadt tillstånd fick intaga en säng
på sjukhuset.
Under min första vecka där kan jag knappast
säga, att jag var vid fullt klart medvetande en
enda gång. Jag var i ett tillstånd midt emellan
sömn och vakande. Men när febern var som
svårast, när pulsarne brände, och törsten sved i min
strupe, då var alltid en vänlig kvinnohand redo
med en svalkande dryck för mina läppar. När hon,
min sjuksköterska, själf hämtade hvila vet jag ej.
ty jag tyckte mig städse se henne omkring mig
Huru besynnerligt det än kan låta, vet jag ej
hur hon såg ut! Min hjärna måtte varit förslappad
af febern, och när mitt medvetande slutligen åter
började klarna och med detsamma äfven mitt
tillstånd i öfrigt förbättrades, då var hon, som så
troget vakat öfver mig, ej längre där på sjukhuset.
Det enda, som klart och tydligt stod kvar i mitt
minne af henne, var hennes högra hand, som
ungefär midt på öfversidan bar ett bredt födelsemärke
af ett litet mynts storlek.
Jag kan endast förklara detta därigenom, att
jag så ofta såg denna hand framför mina ögon,
vare sig den förde ett glas till min mun, eller för
att skaffa mig svalka skakade om min heta
hufvud-kudde.
När jag blef bättre och då frågade efter henne,
som skött mig förut, fick jag till svar:
»Syster Marianne har rest till Frankrike.
Hennes far dog för några dagar sedan, och därför
måste hon resa hem.»
»Kommer hon snart tillbaka?»
»Därom kunde hon ej vid sin afresa gifva
något besked. Hon ville väl låta det bero på sin
mors önskningar.»
Detta var allt jag fick veta om henne, ty efter B
någon vecka lämnade jag sjukhuset, utan att hon
under tiden kommit tillbaka. Det är nu flera år
sedan dess, och ännu har jag ej funnit några spår
efter henne.
»Nu kanske Ni förstår», slutade han med en
suck, »hvarför Ert namn kom mig att se så
fundersam ut.»
De försjönko båda i tankar. Löjtnanten
blickade vemodigt ut öfver det månbelysta hafvet.
»Saknar Ni henne mycket?» frågade hon
slutligen, utan att se upp på honom.
»Ja, vet Ni, fröken, jag har icke kunnat få
henne ur mina tankar. Det lilla jag mins af henne,
knöt mig med som jag tror oslitliga band vid henne.
»Och om Ni skulle finna henne?»
»Då skulle jag få mitt lifs käraste önskan
uppfylld. Men föröfrigt», tillade han suckande, »är
det knappast troligt, då jag ej vet, huru länge det
kan dröja tills jag åter får besöka Frankrike.»
Hon vände sig emot honom och ämnade
framställa en fråga, då i samma ögonblick en liten
flicka kom springande förbi och snafvade därvid
öfver fröken Lefebure’s fot.
»Stackars liten, gjorde du dig illa?» frågade
hon, i det hon hjälpte barnet upp igen.
Den lillas skoband hade lösts upp i fallet, och
den unga damen tog henne i sitt knä för att
knyta dem. Hon drog af sig de ljusa handskarna,
innan hon böjde sig ned och fattade den lilla
dammiga skon.
Småleende såg löjtnanten på, huru hennes
smala, hvita fingrar behändigt knöto banden. Plöts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
