Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Är Percy här?» frågade hon Cornish. »Har
ni sett honom i dag?»
»Han är icke här, men jag skildes från honom
för ett par timmar sedan vid Vyverberg. Han
ämnade sig då till fabriken.
»Då har han aldrig gått dit», sade Dorothy.
»Jag har haft nästan alla malgamitarbetarne i Villa
-des Dunes. De voro i fullt myteri, och om Percy
varit där, skulle de hafva dödat honom. De hade
hört ett rykte, att Holzen är död. Är det sant?»
»Ja. Holzen är död.»»
»Och de bröto sig in på kontoret. De fingo
fatt i böckerna och ha kommit underfund med,
med hvilken vinst affären drifvits, och nu äro de
utom sig af raseri. De skulle hafva rifvit ned
Villa des Dunes till grunden, om de ej ...»
»Varit rädda för er, min vän», sade mr Wade,
afslutande den mening, Dorothy lämnat
ofullbordad.
»Ja», medgaf hon.
»Bra gjordt», mumlade Marguerite med
strålande ögon.
Cornish hade rest sig upp och lade undan
sina papper. »Jag går ut till fabriken», sade han.
»Men ni kan ej gå dit ensam», inföll Dorothy
hastigt.
»Det behöfver han icke häller», sade mr Wade
och kastade cigarrstumpen i buskarna samt reste
sig tungt upp från stolen.
Marguerite såg på sin far med en gillande
blick.
»Han är en gammal rar gubbe», sade hon
afsides till Dorothy, medan hennes far samlade ihop
sina papper.
»Förmodligen har er bror blifvit varnad i tid
■och aldrig gått till fabriken», sade Cornish till
Dorothy. »Han var ej oförberedd, på hvad som
skulle hända, och har själf sagt mig, att han var
halft rädd för arbetarne. Jag är nästan säker på,
att han kommer att söka mig här — och han har
i själfva verket lofvat att göra det, om han skulle
behöfva någon hjälp.»
Dorothy såg på honom men sade ingenting.
Vår värld skulle också vara mindre svår att
vistas i, om de, som af en eller annan anledning
icke kunna få säga rent ut sin mening, blott
för-stode att tiga.
Cornish berättade henne i största hast, hvad
som tilldragit sig för tolf timmar sedan på
kanalbanken, och tanken på det missriktade och
förfelade lif, som fått ett så hemskt slut i det nästan
stillastående mörka vattnet, gjorde dem under en
stund alla tysta. Ty många nå i lifvet till brottets
högsta höjd, medan ännu flera endast nå till
dårskapens medelmåttighet, men i döden blifva de
alla likställda. Och vi kunna med säkerhet antaga,
att vi alla en gång skola efter vår död ingifva
vördnad till och med hos våra närmaste släktingar
och käraste vänner — under en vecka eller två,
tills de hunnit glömma oss.
»Han var en begåfvad man», anmärkte mr
Wade, i det han sköt ihop sitt guldstift och stack
ned det i fickan på sin rymliga och bekväma väst.
»Men begåfvade män äro sällan lyckliga ...»
»Och begåfvade kvinnor ■— aldrig», tillade
Marguerite — den lilla skarpsinniga filosofen, som
alltid behöll sista ordet.
Medan de ännu talade kom Percy Roden
hastigt ned för verandatrappan. Han såg blek och
ansträngd ut, men det lyste fast beslutsamhet i
hans blick. Han bar hufvudet högt och såg
stadigt på Cornish. Det tycktes, som om den
obestämda fara, hvilken han så länge med nervös oro
väntat, ändtligen kommit och att han höll sig som
en man, när han slutligen mötte densamma.
»Arbetarne äro i fullt uppror», sade han. »De
hafva funnit böckerna samt förstått deras innehåll,
och nu hålla de på att rifva ned hela stället.»
»Det, må de göra med största nöje», sade
Cornish.
Mr Wade, som alltid var affärsmässig, hade
åter öppnat sin portfölj, när han fick se Roden,
och kom nu fram och räckte denne ett skrifvet
papper.
»Det är en afskrift af det telegram, vi sändt
Creil», sade han. »Han kan komma och välja ut
det folk, han vill behålla — de mera stadgade och
de skickligaste arbetarne. För hvars och ens
räkning lämna vi honom en bankanvisning på en viss
summa. De andra få taga sina pänningar själfva
— och försvinna.»
»Och supa ihjäl sig, så fort de själfva behaga»,
tillade Cornish — filantropen, massornas modärne
salongsförkämpe.
»Jag kom hit genom skogen», sade Percy
Roden, som ännu var helt andfådd, som om han
gått mycket fort. »En af dem, en svensk, kom
och varnade mig. De söka mig nu öfverallt i
staden. De äro etthundratjugo stycken, och
ingen enda frågar så mycket som så» — han
tystnade och gjorde en uttrycksfull åtbörd med
händerna — »efter mitt lif eller efter lagen. De vakta
båda järnvägsstationerna och alla ångbåtsstationer
längs kanalerna. De skola mörda mig, om de få
fatt på mig.»
(Forts.)
ÖFVERDIREKTÖR F. A. ALMGREN.
j ^ en 7 juli fyllde ledamoten af k.
järnvägsstyrelsen, öfverdirektören och chefen för
statsbanornas maskinafdelning, Fredrik August Almgren
60 år. Det är närmast af denna anledning vi här
återgifva den
sympatiske och
duglige
medborgarens bild,
hvilken föröfrigt
eger
otvivelaktigt intresse
såväl för männen
inom hans eget
fack som för
hans kamrater
på det politiska
området.
Öfver-dir. A. är, som
kändt, en af
representanterna i
Första
kammaren för Elfsborgs
län och intager i
senaten en
framstående plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
