Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJ ARTESORG.
Skiss af Anny Stedt. För HVAR 8 DAG.
H fter ett lätt vårrägn strålade solen plötsligt
’’ upp för att ännu en gång visa sig, innan
hon skulle dala. Sju silfverrena slag från den
antika pendylen kom Elsa att rycka till, där hon
bekvämt halflåg i den djupa korgstolen. Det var
med en graciös rörelse, hon lutade sig tillbaka,
med händerna knutna under nacken. Hennes
slanka figur kom härigenom att se fylligare ut och
fick något nästan utmanande öfver sig.
En lång suck undslapp hennes varma, röda
läppar och med en energisk gest steg hon upp
och gick ett slag öfver det med mjuka mattor
belagda rummet. Så intog hon samma bekväma
ställning, med blicken hvilande i fjärran. »–––
och jag anser mig lycklig att ej vara någon af
kontrahenterna». Ja, så hade han nyss sagt, och
■de orden ringde beständigt i hennes öron.
Menade han verkligen det? Hvarför hade han då . . .
hvarför kom han då hit så ofta, så gärna? ... En
dyster förtviflan bemäktigade sig henne och hon
genomgick allt under dessa tre år.
Hon mindes så väl den första gången, hon
sett honom, sitt lifs lycka eller olycka, väl eller
ve. Hon hade från första stunden fattat honom,
sådan han var och hon alltid funnit honom vara:
den ömsinte och hjärtegode människovännen och
läkaren!
Tre år, åh så långa, men så lyckliga, lyckliga
just därför, att hon icke anat den sällhet, som
smög sig inpå henne, så ofta hon kände hans
närhet. Under dessa år hade hennes mor dött och
lämnat henne ensam i sin sorg med sina dystra
barndoms- och ungdomsminnen. Men denna
ensamhet hade känts dubbelt svår, om ej han
funnits, som tröstat och hjälpt och många gånger
ingifvit mod och hopp i detta unga känslohjärta,
tacksamt för h varje den minsta vänlighet af
honom.
Han hade gjort några sjukbesök hos henne,
men så småningom förnyades dessa allt oftare och
han kom då ej som läkaren, utan som
människovännen. Dessa små besök voro de ljusaste
punkter i Elsas lif. Aldrig gick tiden så fort som då
■och aldrig kunde hon ryckas med så, som när han
beskref, läste eller berättade något. Han var så
■enkel, rättfram och taktfull i sitt sätt och sina
yttranden, huru skulle han väl kunna annat emot
henne, med denna friska, unga och sunda själ. —
H varda gslifvets ständiga små bekymmer, dess
sorger och missräkningar—-allt hade flytt, då hennes
manlige vän så här som i kväll kommit hit och
inlagt något af sitt eget jag hos henno. Var han
•blott hennes vän?
Kunde det existera vänskap mellan en man
•och en kvinna?
Nej, det var ej vänskap hon kände, det hade
hon för länge sedan förstått; hvarför skulle hon
numera darra så, då han tog hennes lilla hand i
■sin, eller hvad var det, som kom allt blodet att
rusa till hennes hjärta, då hon hörde hans steg
närma sig henne? Hon hade försökt bekämpa de
gryende första känslorna, hade trängt tillbaka och
tystat ned hvarje sådan förmäten tanke, som att
han, den rike, firade och ansedde läkaren, skulle
med kärlekens trängtande blickar söka henne,
henne, den fattiga, obetydliga flickan — — —
aldrig, aldrig!
Hon kunde ju fritt tyda hans känslor i de ord,
han nyss sagt, ord, som för henne inneburo allt —
eller intet! Minnenas hela dunkla här grep henne
fast med tusende armar och hon lefde nu om i
•långa kvalfulla minuter, hvad hon känt, drömt och
— hoppats. Hon höll honom så innerligt kär i
djupet af sitt unga hjärta, denne man, som så
öppet visat sitt intresse och deltagande för henne.
Hvad ville han då? Var det blott en farlig lek —
ett tidsfördrif?
Hon gick bort till sin athenienne och tog en
röd ros ur den bukett, han nyss skänkt henne.
Hon höll den en stund upp emot en sista dallrande
solstråle, som gaf den en ännu djupare färg och
med sina fuktiga och friska läppar smekte hon
de sammetslena bladen.
Det hade varit en så lycklig tid och för hvarje
hans besök had^ hon stigit, stigit allt högre upp
på lyckans och kärlekens tinnar, för att nu med
ens falla ned från en svindlande höjd. Dessa ord,
så obetydliga i sig själft, hade förtagit henne allt
lefnadshopp, all tro.
De hade talat om äktenskap och vigsel samt
de ceremoniösa tillställningarne i kyrkor och kapell
vid dylika tillfällen och så hade han slutat sina
betraktelser med de orden: »och jag anser mig
lycklig att ej vara någon af kontrahenterna». Han
hade ej menat individuelt och ville visst icke såra
henne, ty hade han anat, hvilken sorg de skulle
åstadkomma, hade de aldrig blifvit sagda. I kväll
hade de talat så mycket, så allvarligt, hon tyckte
det varit, som ett afsked. Hon hade lyssnat till
hans kära smekande stämma som till en sång,
hvilken hon långt bort förnam endast som i en
dröm och dock stod allt så klart för henne nu.
Han skulle således aldrig vilja vara en af dem?
Skulle således aldrig vilja gifva sin tro åt någon?
— Han hade således endast lekt med hennes —
och sina egna känslor, ty nog hade han väl känt
något för henne — men hade hon månne
förverkat hans kärlek? Nej, hon hade innerst bevarat
den så djupt, att han aldrig skulle ana dess
tillvaro, aldrig låtit ertappa sig — alltid på vakt, då
det gällt — — —
Hon måste bort härifrån. Hon kände, att hon
ej skulle kunna återse honom, ty hon var en svag
kvinna, som just i ett återseende skulle kunna
förråda sina innersta heligaste känslor. Men hon
skulle vara stark, hon skulle kämpa sin sista kamp
modigt, utan att se till höger eller vänster. Och,
hvad som skulle göra henne stark var, att han
icke visste hvad som bodde i hennes hjärta och
att den långa, underliga blick, han en gång så
ljuft fäste på henne och som gjorde henne blott
alltför klok på sig själf, icke fick, icke kunde hafva
den betydelse, som då likt en blixt sköt genom
hennes själ — — —
Ar följde på år och hon återsåg ej sin
ungdoms älskade. Det var en tung tid, isynnerhet
den första, men hon sköt undan hvarje tanke på
hvad som varit och kunnat vara. Glömde hon?
Kanske. Hon trodde så nästan själf ibland. Där
ligger mycket i en kvinnas hjärta och tiden döfvar
ungdoms heta kraf och oroliga längtan!
Ah, hvad hon blifvit gammal nu, hon var ju
hela trettiofem år, men hon borde vara ändå äldre,
tyckte hon, eftersom tiden trots arbete och id gått
så sakta och långsamt. Hon hade ej dansat på
rosor dessa år, men sorgen och saknaden hade
gifvit hennes milda ögon och fagra anlete något
drömmande och längtansfnllt. Hon gick stilla och
blidt fram i hvardagslifvets prosa och öfverallt
för-värfvade hon vänner, stora som små. Lifvet lefves
lättare, när drömmen om lycka icke längre kräfver
sitt rum, när hvardagslifvet stund för stund lägger
beslag på sinnet — och när man börjar nöjas med
hvad lifvet är i stället för hvad det kunde vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
