Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*hit så ofta, som jag tycker mig behöfva, utan att
vara förlofvad med henne, utan att komma som
ihennes blifvande make.» Den unge mannen hade
talat mycket långsamt och nästan plockat fram
orden, men nu lyfte han upp hufvudet och
fortsatte lifligt:
»Jag har talat om för henne, hur jag älskar
henne, och hon har sagt att hon älskar mig och
att hon vill gifta sig med mig, om ni icke sätter
er däremot. Detta är den nyhet jag har att
berätta. Jag vet väl, att jag kunde ha framställt
den på annat sätt, men nu är det gjordt. Jag
be-höfver icke söka inverka på er med min ställning
•och sådant där, eftersom jag icke tror att det
betyder något i edra ögon. Men hvad jag säger är
■det, att jag älskar Ellen så högt, ehuru jag
naturligtvis ej är henne värdig, att min enda glädje är
att bereda henne glädje samt söka göra henne
lycklig. Jag kan göra det och — hvad som är
mycket mera — det är min enda önskan att göra
■det. Det är det enda jag nu tänker på och det
-enda jag någonsin kan komma att tänka på. Hvad
hon tycker angående mig, får ni fråga henne. Men
hvad hon är för mig, det kan hvarken hon säga
er eller jag själf göra fullt begripligt, tror jag.»
I sin ifver hade den unge mannen talat sig
blossande röd, och när han nu slutade betraktade
’han ängsligt biskopens ansikte. Men detta var
doldt af hans hand och han lutade sig med
armbågen mot skrifbordet. Hans andra hand lekte
■med en penna. När han efter en lång paus
började tala, vände han ännu denna mellan fingrarne
och betraktade den.
»Förmodligen», sade han så sakta som om han
"talat till sig själf, »hade jag bort veta detta och
varit mera beredd på att få höra det. Men det
är en af dessa saker som männen skjuta upp
—-jag menar de, som hafva barn, skjuta upp —
liksom de göra med sina testamenten, såsom något
hvilket tillhör framtiden och som man kan draga
sig undan tills det kommer. Vi tyckas tro, att
våra döttrar alltid skola lefva hos oss, precis som
vi själfva vänta att få fortsätta vårt lif, tills döden
en dag kommer och förskräcker oss och finner
■oss oförberedda.»
Han lade ned sin hand och log med synbar
ansträngning emot den unge mannen, i det han
:sade: »Jag ville inte tala så dystert, men ni
förstår, att min synpunkt måste vara en annan än
er. Och hon säger att hon älskar er, eller hur?»
"tillade han i mild ton.
»Unge Latimer gjorde en böjning på hufvudet
och mumlade något obegripligt till svar, men därpå
lyfte han åter upp det och betraktade biskopens
ansikte.
»Jag tycker hon kunde ha talat om det för
mig», sade den gamle, »men förmodligen är väl
■detta det bästa sättet. Jag är nog ung för
att förstå att gamla ordningar förändras, att
rhvad som brukades på min faders tid ej brukas i
dag. Och det finnes intet alternativ, kan jag
förstå», sade han skakande på hufvudet. »Jag har
blifvit häjdad på vägen och befalld att lämna ifrån
•mig min egendom och har intet annat val. Jag
blir väl van vid det med tiden», fortsatte han,
»men det kännes mig mycket tungt nu. Fäder äro
■väl själfviska, kan jag föreställa mig, men hon är
allt hvad jag äger.»
Unge Latimer såg allvarligt in i elden och
undrade, huru länge det skulle räcka. Han kunde
just höra pianot nerifrån och han brann af läng-
tan att få återvända till henne. Men samtidigt
kände han sig dragen till den gamle mannen, kände
sig brottslig, som om han verkligen hölle på att
råna honom. Men vid biskopens nästa ord
upp-gaf han hvarje tanke på att bli snart frigifven och
satte sig tillrätta i stolen.
»Vårt samtal kommer ännu att räcka länge»,
sade biskopen. »Det är några saker jag måste
veta och hvilka jag är säker på alt ni beredvilligt
skall upplysa mig om. Jag tror att det finnes
personer, som anse mig sträng och äfven trångbröstad
i vissa punkter, men jag tror inte att ni skall finna
mig sådan — låt oss åtminstone hoppas det Jag
måste erkänna, att jag för ett ögonblick nästan
hoppades att ni inte skulle kunna besvara de
frågor jag måste göra, men det var blott för ett
ögonblick. Jag är endast alltför säker på, att ni
inte skall bli befunnen för lätt och att resultatet
af vårt samtal skall bli till bådas vår belåtenhet.
Ja, därom är jag förvissad.»
Han förändrade icke desto mindre sätt, och
Latimer fann sig stå inför en domare och ej som
en kärande, hvilken blifvit rånad, och att han nu i sin
tur var svaranden. Men ändå hyste han ingen
fruktan.
»Jag tycker om er», sade biskopen, »jag tycker
mycket er. Som ni själf säger, har jag sett er
ganska ofta hos mig, emedan jag fann ert sällskap
angenämt samt edra åsikter och yttranden voro
goda och ungdomsfriska och gjorde mig godt. Ni
var min förbindelselänk med den yttre världen,
denna yttre värld som jag en gång kände så väl.
Jag är bekant med er familj och jag tror mig
känna er, och många personer ha talat med mig
om er. Jag förstår nu hvarför. De insågo utan
tvifvel bättre än jag själf, hvad som var på färde
och ville lugna mig beträffande er. Och de sade
intet annat än godt om er. Men det finnes vissa
ting, om hvilka endast ni själf vet något och ingen,
med undantag af mig, har rätt att fråga er. Ni
har lofvat mycket vackert för min dotters framtid.
Ni har an ty dt mera än ni yttrat direkt, men jag
förstår. Ni kan bereda henne många förströelser,
som jag ej varit i stånd att bjuda henne; hon kan
med er få se mera af den värld, i hvilken hon
lefver, träffa flere personer och hängifva sig åt
barmhärtighetsverk — eller slöseri, om hon det
ville, så mycket hon önskar. Jag hyser inga
farhågor för hennes lekamliga trefnad. Hennes lif
skall, hvad den beträffar, bli behagligare och hon
skall få mera makt att göra godt. Hennes framtid
är, som vi båda säga, säker. Men hvad jag vill
fråga er om, är detta», biskopen böjde sig fram
och betraktade ängsligt den unge mannen, »ni kan
vara hennes beskydd för framtiden, men kan ni
försäkra mig, att ni kan beskydda henne från det
förflutna?»
Unge Latimer lyfte lugnt upp sina ögon och
sade: »Jag tror inte att jag förstår riktigt.»
»Jag upprepar», återtog biskopen, »att jag har
fullt förtroende till er i fråga om er behandling af
Ellen för framtiden. Ni älskar henne, och ni skulle
göra allt i er makt att göra den kvinnas lif
lyckligt, som ni älskar. Men detta är frågan: kan ni
försäkra mig, att det ej finnes något i ert förflutna
som kan komma fram någon gång och träffa min
dotter genom er — ej någon ful historia, ingen
vildhafre, som blifvit utsådd, och ingen bumerang,
som kastats lättsinnigt och icke kommit tillbaka
— men som kan komma tillbaka?»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
