Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MISSTAG.
För HVAR 8 DAG.
I Joktor Bärvald ville gifta sig. Han var nu
trettiofem år och ville bli »förnuftig» samt skapa
sig ett eget hem. Han var ordinarie i
departementet, dessutom hade han fått ett vackert arf och
kunde nu på allvar se sig omkring bland landets
döttrar. Pangar behöfde han inte söka efter.
Framför allt ville han ha en anspråkslös hustru,
som var borgerligt uppfostrad och hade sinne för
familj och huslighet, men samtidigt var fint bildad
och kunde intressera sig för litet af hvarje.
Han började att så småningom draga sig från
sina vänner och deras ungkarlsvanor och i all
stillhet se sig omkring efter den passande makan.
En Stockholmsflicka ville han inte taga, ty de
unga damerna i de familjer, som han kände, föllo
honom inte på läppen, och öfverhufvud fann han
att de giftasvuxna stockholmskorna hade för stora
anspråk och äfven redan voro alltför emanciperade.
Han funderade länge på, hur han väl skulle få
fatt i den rätta, men kom inte till något bestämdt
resultat.
Till slut fick han en god idé.
Sommaren kom. Nu ville han taga
tjänstledighet, resa ut, slå sig ned på någon badort för
ett par veckor och kanske där träffa på den rätta.
Det kunde ju i själfva verket inte vara så svårt,
när han hade så god vilja.
Han satte sin plan i verket. Vännerna visade
förvånade ansikten och läto äfven höra ett par
dåliga skämt, men han låtsade inte märka
någonting utan tog farväl och reste ut i den leende
sommarvärlden med hjärtat fullt af hopp om god
framgång.
Så färdades han omkring i tre veckor och
alltjämt voro hans ögon på jakt efter en flicka,
som kunde falla honom i smaken. Men det var
förgäfves. Den rätta stod ej att finna.
Emellertid blef det för hett att resa och han
begaf sig till den fashionabla badorten Hafsstrand.
Det första han gjorde var att läsa igenom
badgästförteckningen. Gudskelof, han hade ej
några närmare bekanta här! Han andades lättare.
Nu kunde han i fred få hålla mönstring.
En dag mötte han i bergen två damer, mor och
dotter — det visste han från table d’hoten. Båda
voro från Stockholm. Modern led af reumatism
och kom hvarje år hit med sin dotter. Han hade
ofta sett de båda damerna, men i dag fann han för
första gången att dottern var en vacker flicka.
Hon hade tagit af sig den stora stråhatten
och nu lekte solstrålarne med hennes rika blonda
hår. Hon visste sig ej vara observerad och
skrattade och sjöng, så att det genljöd muntert bland
de gråa klipporna.
Doktor Bärvald stannade plötsligt som
förtrollad. Med lysande ögon betraktade han den
unga flickan. Hans hjärta klappade och blodet
började strömma varmare — där var hon! »Hon
är den rätta!»––––-.
Han gick fram till damerna och presenterade
sig. Äfven han var från Stockholm, så ett par
konventionella fraser om ditt och datt, och snart
voro de bekanta.
Och från den dagen voro de alltid tillsammans.
Mot den gamla damen var han en så uppmärksam
kavaljer att han snart gjorde sig oumbärlig, och
dottern mottog hans galanterier med hulda leenden.
Han var öfverlycklig att allt gått så ledigt.
Redan om några veckor märkte han, att fröken Clara
rodnade när han kom och att hon kände något
för honom, och nu vek han icke från hennes sida,
ty det blef äfven klart för honom, att han hyste
ett djupt intresse för den vackra flickan.
Tusen gyllene framtidsplaner upptogo hans
tankar när han var ensam. Och fröken Clara var
alltid medelpunkten. Sådan hade han tänkt sig sin
tillkommande, enkel och anspråkslös men
oskyldigt glad och hjärtegod. Allt det goda han
önskade sig fanns förenadt hos denna flicka. Hans
hjärta fylldes af hoppfull glädje öfver att han nu
ändtligen funnit den lycka han suckat efter, och
framtiden låg som en klar, solig väg framför
honom.
Då inträffade plötsligt något oväntadt.
Baronessan Gyllenstedt anlände. En änka,
rik, elegant, nyckfull, i sina bästa år och hufvudet
alltid fullt af extravaganser. Hela badorten kom
på benen. En svärm af beundrare följde henne.
Snart talade man endast om baronessan — hvad
hon gjorde, hvar hon varit, hvad hon hade på sig,
kort och godt den vackra koketten satte lif i hela
societeten och badlifvet fick en helt annan
fyso-nomi.
Och doktor Bärvald var en ungdomsvän till
denna sköna kvinna. Han hade älskat henne —
för sex år sedan. Men hon hade skrattat ut
honom, ty då var han en fattig extra ordinarie och
hon ville göra karriér.
Han hade tagit detta mycket hårdt, ty han
älskade henne verkligen. Hennes öfvermod,
hennes våghalsiga påhitt och hennes pikanta
konversation hade förtrollat honom. Men sedan hon
helt enkelt skrattat ut honom, hade hon plötsligt
försvunnit ur hans synkrets.
Och nu efter sex år återsåg han henne. Hon
hade blifvit ännu vackrare. Och till sin
förskräckelse måste han erkänna för sigsjälf, att han ännu
inte hade glömt henne. När han hälsade på henne,
såg hon på honom med ett triumferande leende
och sade:
»Ja, min käre doktor, ni ser att jag har nått
hvad jag ville nå. Lyckan är mig huld. Hvad
jag föresätter mig drifver jag igenom. Ännu i dag.»
Och därvid träffade honom från hennes öga
en blixt, som visade honom tydligt att han ännu
försmäktade i denna vackra kvinnas bojor.
Med ett slag förändrades hans lif. Hans
besök hos fröken Clara blefvo sällsyntare och allt
flitigare sökte han nu baronessan Gyllenstedts
närhet.
När han jämförde den vackra, men enkla flickan
med baronessan, då bleknade Claras företräden,
och den eleganta friherrinnans tjusande behag
syntes honom än mer förföriska. Glömda voro
alla hans goda föresatser, borta var all längtan
efter en stilla huslig lycka, och nu suckade han
blott efter att få kalla denna eleganta världsdam sin.
Af denna orsak kände han det endast som en
angenäm lättnad, när han en dag fick veta att Clara
och hennes mor rest sin väg.
Nu kunde han helt och hållet egna sig åt
baronessan. Han gjorde det också. Dagen igenom
var han i hennes närhet och när hon på ett i
ögonen fallande sätt gaf honom företrädet framför
alla de andra friarne, var han i ett tillstånd af
högsta lycksalighet.
Men han fick ej tillfälle att tala med henne om
giftermål, ty hon undvek konsekvent att komma på
tu man hand med honom.
Så förflöto veckorna. Den ena fästligheten
följde på den andra. Och alltid var friherrinnan
Gyllenstedt den strålande drottningen i nöjenas värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
