Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELDSLÄCKNING I HULVUDSTADEN
förut hade förslag utarbetats om indelande af
stadens fyra kvarter i sju brandmästareskap och
sextiotvå rotar. Hvarje husvärd skulle hafva två
läderämbar, en vattenspruta, en stege om tjugo
alnar, en god båtshake och en eldyxa. På alla
torftak och vindar skulle stå tunnor fyllda med
vatten. För hvarje stadskvarter skulle anskaffas
en mindre vattenspruta, två dussin läderämbar med
sju famnar tåg vid hvarje ämbar, ett stort segel,
stegar m. m. Af stadens vakt skulle halfparten
gå rundt omkring staden, så länge branden
pågick, och den andra hälften inställa sig vid elden
för att hålla ordning. Andre gode män af
borgmästare och råd, som ej tillhörde
byggningskol-legium, skulle inställa sig vid branden att där föra
befäl. För själfva eldsläckningen litade man mest
på båtsmännen och sjöfolket. Ett
högst karakteristiskt påbud innehåller
1675 års brandordning om skyldighet
för husvärdarna att anskaffa
»bade-kvastar i förråd, som uti hastigt
nödfall mycket tjänliga äro vattnet att
kringstänka». När eld utbrutit,
klämtades och uthängdes på dagen en
fana och på natten en lykta åt det
håll elden syntes. Grannarne väcktes
genom »anskri samt starkt klappande
på portar och luckor». Stadens alla
trumslagare sändes ut att slå på
brandtrumman. Amiralitetet skulle skjuta
»med svåra stycken» o. s. v.
En väsentlig omorganisation
undergick Stockholms brandväsen i början
af 1700-talet, då militären först togs i
bestämdt anspråk därför, både kungs-,
torg- och artillerivakter. Samtidigt
inrättades en särskild brandvakt —
hvar-till icke fick brukas »kvinnfolk och
pojkar» — som dock först senare erhöll
en fast organisation. En förordning
om tornväktare — som väl dock torde
ha funnits redan förut — utfärdades.
Alla dessa stadganden tillmätte man
dock ingen afgörande effekt. »När
Gud vill straffa», heter det i 1728
års brandreglemente, »kunna
mänskliga anstalter ingenting uträtta, och
när Herren icke bevarar huset, vaka
väktarena fåfängt, för den skull vill
Kongl. Majestät slutligen alla stadens
innebyggare troligen och nådeligen
hafva förmanat, att när de höra tecken
till eldsvåda gifvas och skola skynda
sig ut hvar i sin beställning vid dess
släckande, de allra första hjärtligen
sucka till Gud, erkänna sig med sina
synder sådant och än större straff
förtjänt, anropa honom troget om
försköning och nådigt bistånd till
olyckans afböjande samt taga sig till vara
för eder, svordom med annat Guds
förtörnande».
Eldens härjningar fortforo
emellertid att ödelägga stadsdelar. Och
ännu för femtio är sedan och senare
stod man tämligen värnlös däremot,
därest man icke lyckades kväfva den
i början. Först under de senare
trettio åren har hufvudstaden ägt ett
brandväsen, som skänkt någon större
trygghet. Den 1861 införda
vattenledningen underlättade naturligtvis eldsläckningen i
väsentlig grad. Men ändå kunde 1872 en så fruktansvärd
eldsolycka tima som Palinska husets brand. Denna
dödsbringande tilldragelse gaf fart åt det länge
bedrifna arbetet på en modern organisation af
Stockholms brandväsen och 1875 antogs af
stadsfullmäktige en ny brandordning för hufvudstaden.
Brandkåren, som bestämdes till 100 man, befälet
och underbefälet omedräknadt, ordnades på
mili-tärisk fot och ställdes under ledning af en
brandchef.
Till denna post utsågs kaptenen vid flottan
Bruno Hollstén. Den organisation, vårt
brandväsen nu äger, är närmast hans förtjänst.
I olikhet med andra större städers är
Stockholms brandmanskap kaserneradt och åtnjuter fri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
