Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ANDRA.
Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Vi ha i föreg. n:r påbörjat en serie kortare, synnerligen välskrifna och lättlästa skisser af den bekante amerikanske författaren-
»Jag tror att jag förstår er nu,» sade den unge
mannen lugnt. »Jag har lefvat,» började han, »som
andra män af min klass lefvat. Ni vet hvad det
vill säga, ty ni måste ha sett det vid högskolan
och därefter innan ni trädde i kyrkans tjänst. Ni
vet huru de som då voro era vänner lcfde. Jag
var aldrig med om några dryckeslag, ifall det är
det ni menar, emedan det aldrig hade något
tilldragande för mig. Jag fruktar att jag afhöll mig
därifrån inte så mycket af aktning för andra, som
af aktning för mig själf. Jag föredrog att behålla
denna och gå miste om åtskilliga nöjen som andra
män plägade njuta af, tydligen utan
samvetsförebråelser. Jag erkänner dock att jag brukade
af-undas dem. Jag anser mig inte särskildt dygdig,
ty saken föreföll mig snarare mera vulgär än
syndig, och något stormigt förflutet har jag inte att tala
om. Och ingen kvinna, om det är därhän ni syftar,
kan skrifva ett anonymt bref, lika litet som någon
man kan berätta något om mig, hvilket han ej
skulle kunna tala om i min närvaro.»
Det var något i den unge mannens sätt att
tala om skulle tillfullo tillfredsställt en utomstående.
Men biskopens ögon förblefvo oroliga och ängsliga.
Han gjorde en otålig rörelse med handen.
»Jag hoppas, att jag känner er alltför väl,*
sade han, »för att betvifla er ställning i det
afse-endet. Jag vet att ni är en gentleman, och det är
tillräckligt härvidlag. Men det finns någonting
utom detta mera vanliga onda. Ni förstår, att jag
är allvarsamt bekymrad för denna sak — ni torde
anse det orätt, eftersom jag känner er så väl, men
detta barn är mitt enda. Om hennes moder lefvat,
skulle mitt ansvar ha varit mindre, men som det
nu är, har Gud lämnat henne ensam i mina händer.
Jag tror ej, att Han ville att mina pligter skulle
upphöra när jag födt och klädt henne och lärt henne
läsa och skrifva. Jag tror ej, att Han menade att jag
bara skulle vårda mig om henne, tills den första
man, som hon fattade tycke för, fattade tycke för
henne. Jag måste sörja för hennes lycka icke blott
nu när hon är hos mig, utan jag måste vara
försäkrad om densamma när hon lämnar mitt tak.
»De där vanliga ungdomssynderna frikänner
jag er ifrån. Sådant tror jag att ni står öfver och
jag tänkte icke häller pa dem. Men det finnes
andra garn, i hvilka unga män bli invecklade, det
gifves andra olyckor och missförhållanden, som hota
alla män hvilka äro unga och fria och på många
sätt tilldragande för kvinnor liksom för män. Ni
har lefvat en nutida ung mans lif. Ni har nått den
ställning, att ni kan vara lugn och gifta er och
taga pa er ansvaret af ett äktenskap. Ni blickar
fram mot ett lif i förnöjsamhet och frid och hederlig
ärelystnad — ett lif med er hustru vid er sida,
hvilket skall räcka fyrtio eller femtio år. Det är
en lång, lugn framtid ni skådar tillmötes, och ni
väljer min dotter till följeslagerska för denna
framtid som den enda kvinna med hvilken ni skulle
kunna lefva lyckligt en sådan tidslängd. Det är
därför, ni kommer till mig i afton och begär min
dotter af mig. Nu skall jag göra er en fråga, och
när ni besvarar den vill jag säga er om ni kan få
Ellen till hustru eller icke. Jag upprepar, att ni
ser i perspektiv ett långt lif och har valt henne
som den bästa att lefva tillsammans med. Men nu
(Forts, och slut från föreg. n:r).
frågar jag er om detta och jag begär att ni svarar mig
sanningsenligt, ihågkommande att ni talar till
hennes far. Tänk er, att jag hade makt att tala om
för er, eller att något Öfvermänskligt väsen kunde
öfvertyga er, att ni endast hade en månad att lefva
och att för hvad ni gjorde på den månaden skulle
ni icke behöfva svara inför gudomlig eller mänsklig
lag, och att ert kommande lif icke skulle röna
inverkan af ert uppförande under denna månad!
Skulle ni vilja tillbringa den, frågar jag — skulle
ni vilja tillbringa dessa trettio dagar, vid hvars
utgång döden väntade, med min dotter — eller
med någon annan kvinna, som jag ej har någon
vetskap om?»
En stunds tystnad uppstod. De båda männen
sutto orörliga. Klockan i hörnet tycktes knäppa
högljuddare än någonsin, och kolen föllo mot
eldskärmen med ett skarpt, utmanande ljud. Tonerna
från pianot, hvilka hörts från salongen, hade
tystnat.
»Om jag förstår er rätt,» sade Latimer till slut,
med hårdhet och skärpa i röst och ansigte, »så
framställer ni ett rent hypotetiskt fall. Ni vill
pröfva medels förhållanden, hvilka icke existera
och ej kunna existera. Hvad ligger det för
rättvisa i att bedja mig säga hur jag skulle handla
under omständigheter, hvilka äro orimliga och
ligga utom gränser för mänsklig erfarenhet? Ni
kan inte bedöma en människa på grund af hvad
hon skulle göra, om hon plötsligt beröfvades all
intellektuel och moralisk uppfostran. Jag
med-gifver härmed ingalunda att jag, om de
förhållanden ni framställt verkligen existerade, skulle handla
det minsta anorlunda än jag skall, om de förblifva
desamma som de äro Jag blott och bart förnekar
er rätt att öfverhufvud framställa en sådan fråga
till mig.
»Ni kunde likasåväl döma de skeppsbrutne
sjömännen på en spillra, hvilka äta upp hvarandra,
efter samma måttstock som ni skall döma en
förnuftig, frisk människa hvilken gjorde dylikt under
normala förhållanden. Hvad ni framställer, skulle
aldrig kunna inträffa. Jag skulle aldrig komma i
den situationen, att vara tvungen till ett sådant
val, och ni eger ingen rätt att fråga hur jag skulle
handla under öfvernaturliga förhållanden, — ni
använde själf samma uttryck. Jag skulle vara
ovärdig mig själf och er dotter ovärdig, om jag tänkte
på en sådan situation för ett ögonblick eller om
jag grundade mitt hopp om att få gifta mig med
henne på en sådant prof, och derför», slutade han
och höjde hufvudet käckt, »måste jag vägra att
svara er.»
Biskopen tog handen från ögonen och sjönk
trött tillbaka i stolen. »Ni har svarat mig», sade
han.
»Det har ni ingen rätt att påstå», utropade
den unge mannen och sprang upp från stolen.
»Ni har ej rätt att antaga någonting eller att draga
några slutsatser. Jag har icke svarat er!» Han
stod med hufvud och axlar tillbakakastade,
händerna på höfterna och fingrarne nervöst slående
mot dem.
»Hvad ni sagt,» svarade biskopen i märkligt
förändrad ton, som var obeskrifligt sorgsen och
mild," »är endast en slöja af ord, hvarmed ni vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
