Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA UTAN SLUT.
Af RICHARD HARD ING DA VIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
I det mrs Trevelyan intog sin plats vid bordet,
lät hon blicken hastigt glida ned för detsamma
för att se, om hennes herre och man gillade
placeringen af gästerna och det hela. Men han höll
just på att lyssna till något som lady Arbuthnot,
som satt till höger om honom, yttrade, och
eftersom han var karl förstod han inte sin frus mening,
utan log endast vänligt emot henne. Men
österrikiske ministerns fru, som var hennes allra bästa
väninna, såg och senterade allt och visade öfver
solfjädern ett hastigt småleende, hvilket intygade
att bordet var oöfverträffligt och gästerna högst
intressanta och att hon kunde vara lugn.
Mrs Trevelyan brukade annars icke rådfråga
sin förmåga, men den här middagen hade nästan
kommit impromptu och hon hade tviflat på sig själf.
Men det var alldeles onödigt, ty hennes middag
hade till på köpet förtjänsten att vara den sista
för säsongen, ett da capo af alla dem som gått af
stapeln förut — ett extranummer på allmän
begäran på det sociala programmet.
Sommaren med ombyte af luft och friluftslif
stod för dörren, och ingenting »hängde öfver»
gästerna, till hvilket de måste skynda därifrån.
De visste att deras bagage stod färdigpackadt
hemma. De kunde skåda framför sig sommarens
alla nöjen, de voro glada och belåtna, och
rösterna blandades i ett doft mummel af prat och
diskreta skratt. Fönstren till matsalen stodo öppna
och från den lilla trädgården, som omgaf huset,
kom, till och med midt i denna Londons massa af
tegel och murbruk, doften af blommor och frisk
jord. En mild sommarvind kommo ljusen att fläkta
under sina röda skärmar. Sakta, som om de körde
långt därifrån, hördes omnibussarne passera, under
det en hattsom då och då ilade öfver den mjuka
asfalten.
Det var den mäst utvalda samling af gäster
som helt hastigt bjudits tillsammans, icke till någon
särskild persons ära utan för att gifva en hvar
tillfälle att säga adjö, innan han eller hon mötte
sin yacht i Southampton eller tog klubbtåget till
Homburg. De kände alla hvarandra mycket väl.
Dm där var någon särskild gäst för aftonen, så
var det en af de två amerikanska — antingen miss
Egerton, flickan som skulle gifta sig med lord
Arbuthnot, hvilkens moder satt till höger om
värden, eller unge Gordon, upptäcktsresanden som
nyss återkommit från Afrika. Miss Egerton var
en synnerligen frappant skönhet, med ett
karaktäristiskt, fint ansikte och ett sätt att tala med allvar
och intresse, hvilket engelsmännen funno högst
tilldragande. Trevelyan, som höll på att mala
hennes porträtt, hade omväxlande liknat henne vid
en druidisk prästinna, en vestalisk jungfru och en
grekisk gudinna, och lady Arbuthnot’s vänner, som
trodde sig skola smickra den unga damen,
försäkrade henne att ingen skulle någonsin taga henne
för amerikanska — sina föreställningar om den
amerikanska unga damen hade de fått af dem som
leta ut melodier med ett finger i de stora hotellens
parlours. Miss Egerton sades vara djupt
intresserad af sin fästmans karriär och var lika äregirig
i fråga om hans framgång i öfverhuset som han
själf. De voro båda mycket kära i hvarandra och
visade det för andra så litet som folk af deras
klass brukar. De andra vid bordet voro: generalen
sir Henry Kent, romanförfattaren Phillips,
österrikiske ministern och hans unga fru, vidare
Trevelyan, som målade porträtt för stora summor,
och några helt enkelt fashionabelt trefliga personer,
hvilka förstodo konsten att höra på, men kände
sig skäligen besvikna öfver att den amerikanske
upptäcktsresanden icke var mer solbränd än andra
unge män som stannat hemma och bara roat sig
med tennis och segling.
Det värsta med Gordon var, att han gjorde
det nästan omöjligt för någon att förevisa honom.
Han hade åter vistats bland civilisationen och i
London endast två veckor, och han hade varit
bjuden öfverallt och den första veckan hade han
gått öfverallt. Men när helst hans värdinna tittade
efter honom i afsikt att föreställa ett annat
underdjur af icke så färsk datum, befanns han antingen
blygsamt servera en försummad enka en glace
eller tala om hög jakt eller världsomsegling eller
sista modet i en krets af yngre söner i rökrummet,
precis som om inte åtskilliga hundra angenäma
och distinguerade personer väntat på hans
föredrag om Afrika, i salongen en trappa upp. Han
hade plötsligt försvunnit under andra veckan af
sin vistelse i London, och arrangörer af
föreläs-ningsturnéer och förläggare och impressarier hade
förgäfves sökt honom i hans bostad. Trevelyan,
som känt honom när han var resekorrespondent
och tecknare för en af de stora veckotidningarne,
hade träffat på honom på klubben kvällen förut
och bedt honom till sin hustrus impromptumiddag.
Han hade först sagt nej, men när han fick höra
hvem som skulle komma dit ändrade han mening
och mottog inbjudningen.
Mrs Trevelyan var mycket glad för att han
kommit. Hon hade alltid talat om honom som en
treflig gosse, och nu när han blifvit ryktbar tyckte
hon ej mindre om honom, men visade det icke
så mycket för andra som hon brukade. Hon
glömde fråga honom, om han kände sin vackra
landsmaninna. Men hon tog för gifvet att de hade
träffats, åtminstone i London, ty man hade ju gjort
så mycket affär af dem båda och det i samma hus.
Middagen led mot sitt slut, och damerna hade
börjat tala tvärs öfver bordet och utbyta sina
bankirers adresser och sina »Sök nu säkert upp
oss i Paris!» och »När beräknar Ni segla från
Cowes?» De voro upplifvade och intresserade cch
doften af rätterna, blommorna och vinet samt
känslan af den stundande ledigheten kom dem att
tycka det vara synd, att ett sällskap, som så väl
passade tillsammans, skulle nödgas skiljas åt blott
för en sommars förströelser.
Österrikiske ministern förklarade just detta för
värdinnan, när sir Henry Kent, som talat tvärs
öfver bordet med Phillips, författaren, lutade sig
tillbaka och yttrade i en ton som om han velat
påkalla allas uppmärksamhet: »Det kan jag inte
hålla med er om Phillips! Ocli jag är säker på, att
ingen annan kan det.»
»Bevara mig!» utbrast mrs Trevelyan i
beklagande ton, »hvad har ni nu sagt, mr Phillips t
Han har alltid så stridbara teorier», förklarade hon.
»Tvärtom, mrs Trevelyan», svarade författaren,
»det är tvärtom. Det är sir Henry, som bråkar.
Han anfaller en af de äldsta och käraste plattheter
jag vet.» Han gjorde en paus för att låta
generalen tala, men denne nickade åt honom att
fortsätta. »Han har just sagt att dikten är
underbarare än verkligheten», fortsatte Phillips. »Han
säger att — att folk som författa skulle aldrig
kunna väcka intresse hos läsarne, ifall de skrefve
dm saker och ting sådana de verkligen äro. De
utvälja — säger han — de plocka fram de
kritiska ögonblicken i en människas lif och vilja att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
