Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT TIGERSTEDT.
\/| ånga äro de finnar, som på senaste tiden
läm-Ä nat Suomi. Bland de få, som vända tillbaka,
är professor Tigerstedt den ende, till hvilken det
egentligen lagts märke.
Professor Tigerstedt tillhör en gammal finsk
militärsläkt. En af hans förfäder var den Gregori
Fredrik Tigerstedt, som Runeberg ägnat »Fänrikens
hälsning». En kusin till denne hade en son, hvilken
som historiker knutit sitt namn vid Finlands häfder.
Det var professor Robert Tigerstedts far.
Född i Helsingfors 1853 blef denne vid 16 års
ålder student och promoverades efter en tolfårig
akademitid 1881 till medicine och kirurgie doktor.
Under sin studenttid hade han tagit liflig del i det
akademiska lifvet och vid sidan af facket odlat sina
allmänna intressen. Under ett par års tid 1879—
1881 hade han varit redaktionssekreterare i Finsk
Tidskrift, där han både då och tidvis sedan varit
en flitig medarbetare. Hans doktorsafhandling
»Studien iiber mechanische Nervenreizung»
renderade honom en docentur vid Helsingfors
universitet, som han emellertid samma år lämnade för att
tillträda laboratorsbefattningen i experimentell
fysiologi vid Karolinska institutet i Stockholm, där han
1886 utnämdes till professor.
Det är således på en nära tjugoårig verksamhet
i Sverige han kan se tillbaka, då han nu på sina
landsmäns endräktiga önskan återvänder till
hemlandet. Det är svart att acklimatiseras, svårare
kanske för finnar än de flesta andra, och det
innebär ingen förebråelse — snarare motsatsen — att
professor Tigerstedt trots alla framgångar icke
någonsin kommit att känna sig så hemmastadd hos
oss, att han blifvit fri från känslan af närmare
samhörighet med sina gamla landsmän. Trots alla
framgångar i sitt nya hemland har han gått och
burit på en outplånlig främlingskänsla och längtat
tillbaka till sitt ursprungliga hemland. Ej ens den
rastlösa verksamhet han utvecklat har kunnat
undertrycka densamma. Kort efter sin hitkomst
till-bragte han en kortare studietid hos den berömde
fysiologen K. Ludwig i Leipzig och tilldelades 1882
af Vetenskapsakademien halfva Wailmarkska
belöningen. Sedan 1888 har han redigerat »Biologiska
föreningens förhandlingar» och sedan 1890
tidskriften »Hygiæa». Samtidigt har han varit flitigt
verksam som författare af såväl vetenskapliga som
populära arbeten. Han har beskrifvit »blodomloppets
fysiologi» och skildrat dess upptäckare, William
Harway, framställt »de fysiologiska principerna för
kroppens näring», tecknat »hjärnan såsom organ
för tanken», angifvit »grundsatser för utspisning i
allmänna anstalter», utgifvit »inledning till
hälso-läran», som han sedermera i en serie föreläsningar
utvecklat. I nykterhetsfrågan har han gjort tvänne
viktiga inlägg genom sina uppsatser »om
spritdryckers inverkan på kroppens normala
förrättningar» samt »om spriten och människan». Hans mest
betydande vetenskapliga arbete utgöres väl af hans
berömda »Lehrbuch der Physiologie des Menschen».
Efter professor Holmgrens död 1877 öfvertog han
utgifvandet af »Skandinavisches Archiv fur
Physiologie».
Det är, som man finner, en ganska arbetsfylld
lifsgärning professor Tigerstedt lämnar bakom sig,
när han ännu i sin bästa ålder går att fortsätta sitt
verk i hemlandet, hvars nationella besvärligheter,
som äfven Alexanders-universitetet fått förkänning
af, icke afskräckt honom.
VYKORT FRÅN SACHSISKA SCHWEIZ.
I let vore orimligt, att en
nutidsmän-niska skulle göra en lustresa, om
än aldrig så kort, utan att glädja sina
hemmavarande vänner och bekanta
med några »Ansichtskarten» från sin
färd. Det är ju både uppmärksamt och
intressant och kan hos många uppväcka
gamla minnen, som gifva anledning
till långt trefligare reseberättelser än
dessa i hast nedskrifna rader på ett
rastställe under vandringarna. Då
världen emellertid är af vykort full, har
jag funnit rådligast att på ofvan
antydda sätt begränsa min välvilja, för
att ej alldeles uttrötta mina ärade
läsare. Endast en hälsning från det vackra
Dresden, och så begifver jag mig
genast in bland skogarna och bergen i
det mångbesjungna sachsiska Schweiz.
Äfven om man kommer vildt
främmande till Dresden beträder man staden
med vördnadsfullt förtroende. Dess
rykte har redan gått före och beredt
den ett rum i ens hjärta, och man
erkänner endast med glad
tillfredsställelse, att den öfverträffar alla ens
förhoppningar. Drif omkring några
dagar på Berlins gator, till dess det
brokiga gatuvimlet, gechäftsmakeriet och
den ändlösa hetsjakten så småningom
bibragt dig den åsikten, att städerna
äro samhällslifvets förbannelse — kom
så till Dresden, som trots sin storstads-
Resebref till HVAR 8 DAG.
DRESDEN: Centralteatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
