Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 1, den 4 oktober 1908
- Den nya riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN NYA RIKSDAGEN
TILL PORTRÄTTEN Å FÖREGÅENDE SIDA
När detta nummer af H. 8 D. kommer inför läsarnes
ögon, äro såväl de allmänna valen till Andra
kammaren för treårsperioden 1909–11 som de ordinarie
ersättningsvalen till Första kammaren innevarande år
tillänabragta och man kan sålnda redan skönja
grunddragen af den riksdags utseende, som går att fira
hundraårsminnet af 1809 års författningsverk med
införande af den allmänna rösträtt till Andra kammaren,
mot hvilken den konstitutionella utvecklingen i vårt
land under hela 1800-talet i stort sedt syftat.
För första kammaren ha dessa nyval icke bragt
någon större förändring. Den märkligaste är väl den,
att kammarens högt vördade talman, grefve Gustaf
Sparre, för alltid lämnat densamma. Det lär däremot
näppeligen kunna sägas, att nyvalen tillfört kammaren
någon ny ledamot, om hvilken det på förhand kan
sägas, att han kommer att inom densamma spela någon
iögonenfallande roll.
Af mera genomgripande betydelse ha de allmänna
valen till Andra kammaren visat sig vara. Ett
ovanligt stort antal äldre riksdagsmän ha här vare sig
undanbedt sig återval eller helt enkelt icke blifvit
omvalda. Pehrson i Törneryd, den förutvarande vice
talmannen; Lindblad i Närlunda; Pehrsson i Åkarp;
frih. Adelswärd; professorerna Hjärne och Kjellén;
kontraktsprosten Redelius; Henricsson i Karlslund;
Hammarlund; Hildebrand; von Geijer; – alla dessa
välkända talarenamn från de senaste riksdagarne hafva
upphört att tillhöra kammaren, och detsamma är fallet
med statsr夥n Petersson i Påboda, Hammarskjöld
och Roos, närmast på den grund, att de till följd af
flyttningen till Stockholm upphört att vara valbara i de
valkretsar, de tidigare representerat. Af de nye män
som trädt i stället för de afgångne, hafva till gengäld
åtskilliga redan gjort sig kända i det offentliga lifvet
Så är t. ex. händelsen med f. civilministern,
landssekreteraren Axel Schotte, och forne
statsutskottsledamoten P. Olsson i Fläsbro, som för två år sedan afbröt
en i hög grad löftesrik riksdagsbana, men nu återvändt
till densamma. Så är även fallet med godsägaren
grefve Raoul Hamilton, som ledsnat på sin ensamma
st䬬ning i Första kammaren och nu sökt anslutning
till samlingspartiet i den Andra. Och detsamma kan
sägas också om prof. Nils Edén högt skattad som
politisk talare, om han ock hittills framför allt som
historiker skapat sig ett namn; om assessor Åkerman,
hvars promemoria angående grunderna för en blifvande
arbetsaftalslagstiftning på sin tid lät så mycket tala
om sig, en framstående jurist, hvilken nu såsom
sekreterare i ålderdomspensioneringskommittén har det
maktpåliggande varfvet att uppbära hufvudmassan af denna
viktiga kommittés omfattande arbete; om frih. Erik
Palmstierna, den intresserade förkämpen särskildt för
rationella åtgärder till bekämpande af husjobberiet och
bostadsnöden i städerna; och om flera andra, hvilka
utrymmet förbjuder oss att här uppräkna.
Värst har manfallet varit på högersidan, helt
naturligt för öfrigt, då det är detta parti, som haft att
anteckna största antalet förlorade platser. Af
landtmannapartiets ledande män återstår egentligen endast hr Carl
Persson i Stallerhult, vid hvars sida hr Jespersson på
Dorisborg väl nu kan väntas upprycka. Nationella
framstegspartiets läge är icke stort bättre. Undantager
man partiets grundare, hr Hans Andersson på
Rosenhill (Nöbbelöf), samt hr Ollas A. Erikson i Ofvanmyra,
är det svårt att i dess leder utpeka, hvar politiske
anförare äro till finnandes. I ännu högre grad än
tillförene lär efter detta den svenska högerns ledning
vara att söka i Första kammaren och där samlar den
sig helt naturligt kring den nuvarande regeringens
främste man, hans exc. statsminister Arvid Lindman,
hvilkens mer än tvååriga regemente redan mer än
tillfyllest ådagalagt, att han är mannen, som har kraft
och energi att äfven i stormfylida och farliga tider lotsa
icke mindre högerpartiet än statsskeppet välbehållet
genom bränningarné. Högerns sammanlagda styrka
i Andra kammaren beräknas till omkring 88, hvaraf 12
anses vara af moderatare läggning.
Det liberala partiet anses återvända till riksdagen
väsentligt stärkt, kanske ej så mycket till numerären,
men desto mera med afseende på inre
sammanhållningskraft. Äfven under nästkommande treårsperiod
ligger partiets ledning i f. statsministern, v.
häradshöfdingen Karl Staaffs lugna, erfarna och kraftiga hand.
Sedan hr Pehrson i Törneryd lämnat riksdagen, kan
det förväntas, att hr Staaff som främste man i
kammarens största parti kommer att intaga vice
talmansplatsen. God hjälp i riksdagsarbetet bör han kunna
förvänta af sin förutvarande kollega i regeringen, hr
Axel Schotte, om hvilken det icke skulle förvåna, i
fall han komme att öfvertaga den i statsutskottet
efter hr Pehrson i Törneryd lediga vice
ordförandeplatsen.
Inalles beräknar man, att den liberala vänstern vid
nästkommande riksdag skall vara i stånd att mönstra
omkring 109 röster, af hvilka 99 direkt anslutna till
liberala samlingspartiet. Ehuru kammarens största är
detta sålunda icke i besittning af absolut flertal, utan
är för att vinna majoritet i omröstningarne hänvisadt
att söka stöd hos andra partier och lär äfven erhålla
sådant vare sig hos landtmannapartiets moderatare
fraktion eller hos socialdemokraterna. Under dylika
förhållanden är partiet emellertid uppenbarligen icke
såsom sådant regeringsdugligt, hälst
högermajoriteten i Första Kammaren är kompakt. Någon ny
liberal ministär kan följaktligen näppeligen förväntas.
Socialdemokraterna är det parti, som med största
tillfredsställelsen kan blicka tillbaka på den
tilländalupna valrörelsen. Ännu år 1901 var partiets främste
man, hr Hjalmar Branting, tillika dess ende
representant i riksdagen. 1902 inryckte vid hans sida tre
partikamrater. Vid 1905 års val växte gruppen
ytterligare och gjorde dessutom under valperiodens lopp
vid suppleringsval nya eröfringar, så att den vid
sistlidna riksdag räknade 17 ledamöter.; Vid valen i
september hafva samtliga dessa varit i stånd att bevara sina
mandat och dessutom har partiet lyckats bemäktiga sig
ytterligare 16 riksdagsplatser, som tidigare innehafts
af högermän eller liberale, d. v. s. i det närmaste
fördubblats. Hr Branting har sålunda nu bakom sig en
trupp på icke mindre än 32 man och, hvad mera är,
han går i säker förväntan, att densamma skall ännu
en gång fördubblas, när det proportionella valsättet
blifvit infördt och representantantalet sålunda kommer
att rättas efter det antal röster, som afgifvits af
medlemmar i de olika partierna. Detta dröjer emellertid
minst två år ännu och intill dess får det
socialdemokratiska partiet nöja sig med att alltjämt vara Andra
kammarens minsta. Hvilket emellertid, som lätt inses,
ingalunda behöfver vara liktydigt med, att det tillika
skulle vara det svagaste.
Valen med deras upphetsning och uppjagade
stämning äro emellertid för denna gång öfver. Valmännen
kunna nu återvända till sina vanliga borgerliga
sysselsättningar och med samma filosofiska lugn som tillförene
betrakta det politiska lifvets utveckling. Hvarje parti
känner på sig, att det äger en höfding, i hvars
händer det tryggt kan anförtro häfdandet af sina
övertygelse om hvad som länder till främjande af det
stora gemensamma målet:
FOSTERLANDETS VÄL!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0002.html
