Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 11, den 13 december 1908
- Anders Lindstedt
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANDERS LINDSTEDT.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Professor Anders Lindstedts verksamhet som
vetenskapsman, rektor vid Tekniska högskolan i Stockholm
och som försäkringstekniker famnar hvar för sig så
stora områden att blott en allsidig och ingående
belysning kan skänka full rättvisa åt hvad han uträttat.
Men genom att i breda drag följa gången af ett
sällsynt fruktbärande arbete få vi dock en öfverblick af
de resultat som framgått ur detsamma.
Anders Lindstedt föddes den 27 juni 1854 i
Sundborns socken i Dalarne.
Sina skolår tillbragte han i Falun och aflade
därstädes studentexamen 1872. Han uppmärksammades
vid detta tillfälle af den framstående astronomen prof.
Axel Möller i Lund, som lyckades omedelbart
intressera honom för sitt ämne. Han inskrefs samma
år vid universitetet i Lund samt aflade två år senare
fil. kand. examen med matematik och astronomi som
hufvudämnen. Omedelbart därpå antog han ett
anbud från observatoriet i Hamburg och skötte under
ett år observatortjänsten därstädes. Löst från detta
uppdrag fortsatte han under sommaren 1875 sina
studier i Leipzig och tillbjöds härunder en ny
observatorpost vid universitetsobservatoriet i Königsberg.
Men frånrådd af professor Möller återvände han hem
och afslutade sina studier med en glänsande
gradualdisputation, som vid doktorspromoveringen i Lund på
våren 1877 tillförsäkrade honom primusplatsen.
Bemärkt genom sina framstående kunskaper utsågs han
af astronomkongressen, som detta år sammanträdde i
Stockholm, att leda den del af det internationella
stjärnkatalogiseringsarbetet, som fallit på
Lundaobservatoriets lott. Under halft annat år fullföljde han med
stor skicklighet denna omfattande uppgift, men
utnämnd på våren 1879 till observatör vid det då för
tiden ansedda observatoriet i Dorpat, tvangs han
öfverlämna ifrågavarande arbete åt professor Dunér.
Hans nya ställning aflägsnade honom alltmer från den
praktiska, observerande astronomien för att i stället
knyta hans intresse vid den rent teoretiska. Särskildt
gick han upp i det ständigt fascinerande
tre-kroppars-problemet, och de utredningar han därvid framlade
tilldrogo sig ej allenast den lärda världens
uppmärksamhet utan blefvo samtidigt den direkta anledningen
till att han ansågs värdig ersätta den post i använd
matematik, som genom den bekante professor Mindings
afgång blifvit ledigförklarad vid Dorpats universitet.
Men äfven i Sverige hade man sina blickar på
honom, och då professuren i matematik och
teoretisk mekanik vid Tekniska högskolan måste
besättas efter professor Hjalmar Holmgren, inlade han
efter åtskilliga påtryckningar hemifrån en ansökan
till denna post som äfven tillträddes den 9 januari
1886. Rektorsbefattningen innehar han sedan 1902.
Genom sitt mångåriga uppehåll utomlands väl
förtrogen med de tekniska högskolornas organisation
och fordringar, insåg han ganska snart att-vår egen
i många afseenden ej motsvarade moderna anspråk.
Redan 1890 kunde han som ledamot af kommittén
för Tekniska högskolans utvidgning och
omorganisation framlägga ett förslag till ändring, som i
hufvudsak afsåg anstaltens utbredning på den nuvarande
platsen. Men höga vederbörande, som med ängsliga
miner betraktade det på 2 1/4 miljoner gående
kostnadsförslaget, vädjade i sin nöd till en kommitté, som med
ömmande omtanke för det ekonomiska skulle söka
nedpruta pretentionerna. Resultatet blef dock ej det
väntade, enär man tvärtom förklarade, att ville man
med en gång, råda bot på det onda, så vore istället
ytterligare utgifter af nöden. Af förklarliga skäl
höjde detta ej regeringens intresse, och blott
professor Lindstedts aldrig slappnade tag har hållit fråga
ofvan glömskans nerdammning. Ty det är hans förtjänst
att den ånyo stått upp, och på hans utredning hvilar
det förslag som i nuvarande stund undergår regering^
ens pröfning, och hvilket afser att för en kostnad af
nio miljoner kronor förskaffa vårt land en teknisk
högskola som med fog kan sägas motsvara de
anstalter, hvilka sedan mer än ett tiotal år existerat i
andra land.
Med spörsmål inom försäkringsområdet trädde
professor Lindstedt i beröring när han 1890 utnämndes
till statens försäkringsinspektör. De oklara bestänk
melser som vid denna tid voro rådande inom
försäkringsverksamheten försvårade hans uppgift i hög grad
och riktade snart hans uppmärkamhet på
nödvändigheten af en grundlig utredning. En kommitté
tillsattes äfven och det betänkande och lagförslag
angående försäkringsbolags verksamhet, som var
resultatet af dess arbete, hade i hufvudsak honom till sin
upphofsman. Då emellertid detta trots sina
obestridliga förtjänster mötte ett starkt motstånd hos de svenska
bolagen, och krafven på en gemensam skandinavisk
lagstiftning i dessa ärenden gjorde sig gällande, enade
man sig om en skandinavisk kommitté i hvilken
Sverige, Norge och Danmark ingingo med hvardera fyra
representanter. Med seg uthållighet förfäktade
därvid professor Lindstedt det gamla förslagets
synpunkter och om än till en början de 11 delegerade ställde
sig starkt afvisande, är det dock ett faktum, att lagen
om försäkringsrörelse, som trädde i kraft den 1 jan.
1904, i all hufvudsak hvilar på just den utredning,
som Lindstedt i förening med professor Hammarsköld
förelade denna kommitté.
Men äfven inom en annan bransch af
försäkringsområdet, ålderdoms- och invaliditetsförsäkran, har
professor Lindstedts insats varit af epokgörande
betydelse, och ej utan fog har han i detta sammanhang
af utländska auktoriteter betecknats som en af Europas
förnämsta försäkringstekniker. Redan vid 1884 års
riksdag tillsattes på S. A. Hedins förslag en
kommitté hvars betänkanden i dessa ärenden afgåfvos
fyra år senare. Förutom planen till en allmän
obligatorisk olycksfallsförsäkring för arbetare innehöllo de
i hufvudsak, att hvarje individ, som mellan 18—28 år
erlade 13 kronor om året, skulle från och med uppnådda
60 år åtnjuta ett årligt bidrag af 72 kronor om
året. Beloppets litenhet vid sidan om de oerhörda
summor som planens förverkligande skulle kräfva,
skymde till en del frågans verkligt stora betydelse
och betänkandet lades till handlingarne. Nya
arbetarförsäkringskommitén tillsattes 1891 och i denna ingick
professor Lindstedt. Genom hans tillskyndan och
sakunniga arbete var denna kommitté i stånd att
inför 1895 års riksdag framlägga ett förslag som af
erkända fackmän betecknades som det bästa, hvilket
dittills framkommit. Stötte det trots detta på
motstånd innebar ej detta ett underkännande af dess
förtjänster, men särskildt A. P. Danielson fann det
principiellt oriktigt, att arbetare och i enskild tjänst
anställda skulle tillförsäkras understöd på
arbetsgifvarnes bekostnad och yrkade att staten skulle
bestrida dessa utgifter. Resultatlöst blef dock ej
förslaget, ty man antog den punkt däri, som tillstadde
att staten årligen skulle afsätta 1,400,000 kronor som
en utgångspunkt för de blifvande fonderna.
Sedan dess har frågan dykt upp vid åtskilliga tillfällen
men aldrig utan i nära samband med professor
Lindsteds namn. Och då den en gång i tiden finner sin
lösning, och vårt land i likhet med andra kan
erbjuda den fattigare befolkningen ett ekonomiskt stöd
på ålderdomens dagar eller när invaliditet tillstött, då
kan, vid en historisk återblick på gången af dess
uppkomst, man ej undgå att skänka professor Lindstedts
utredningar hedersplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0162.html
