Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SENSATIONELL LONDONSK DANSARINNA.
Efter porträtt. KlieM ; Bent* filfvmparrt
MAUD ALLAN SOM "SALOME".
Så kommer en resa
till Europa, dit Maud
Allan ledsagas af sina
föräldrar, studerande
grekisk konst i själfva
Grekland. Och
betagen, inspirerad af den
grekiska konsten, som talade så lefvande till henne i marmorns
lekande nymfer, tragiska muser och dansande bacchantinnor,
började hon själf dansa — i mjuka, skira klädnader och med
nakna fötter som på Aspasias och Perikles’ tid.
Helt naturligt har hon inte undgått beskyllningen för plagiat
af Isadora Duncan. Men Maud Allans dans har ingenting
gemensamt med dennas. Den är i grund original. Hon har
forskat, studerat och funnit ut människokroppens förmåga att genom
plastiska rörelse uttrycka känslor —- i en hittills okänd
fullkomlighet. — Och så började hennes segertåg genom Europa —
tills hon i är eröfrade London.
Att beskrifva hennes dans — eller rättare konst .— än en
vansklig uppgift. Intrycket är ytterligt sammansatt — man är
på en gång bländad, betagen — orolig– och dock gripen af
en välgörande harmoni. Hon är som en nymf, som dansar
bland gröna träd, medan bladen susa om henne och månens
ljus ligger hvitt på ett uppåtvändt, tankefullt ansikte med djupa,
klara ögon. Hennes underbara handrörelser, som äro så talande
både i smärta och glädje, utöfva en rent hypnotiserande verkan
på publiken.
Och man förstår ej, att ingen förr har upptäckt händernas —
sköna, smidiga kvinnohänders — mystiska och mäktiga talförmåga.
Det är i sin enkla, behagliga dans efter stora kompositörers
verk Maud Allan når perfection. Som den tragiska musan i
Chopins sorgmarsch, och framför allt som den muntra, unga
flicka med rosor i håret, som dansar mellan blommande grenar
till Mendelsohns Vårsång.
Så frisk och fin — så kysk i sitt mjuka draperi — med det
utslagna håret i svall öfver de nakna skuldrorna, har ännu
aldrig en dansös sväfvat fram öfver en londonsk nitisk-halls scen.
Grekisk — se där det senaste lösensordet på dansens område.
Allt skall vara grekiskt, linjen såväl som rörelsen, scenen såväl som
dansösen. — Klassiska draperier med mjuka veck, nakna fötter, och
håret uppbundet i grekisk knut med ett guldband har med ens blifvit
den korrekta och snart sagdt enda infattning, i hvilken en modern
danserska visar sig. Den korta, utstående balettkjolen öfver den
häfdvunna röda trikåen, och den konstlade, höga hårklädseln har liksom
genom ett trollslag mist någat af sin koketta charm.
Och balettdansarinnan har, t. o.m. när hon når som högst, trädt
litet i skuggan af de uppdykande grekiska stjärnorna.
Isadora Duncan gaf signalen. Och efter henne kommo imitationerna
i form af en mängd mer eller mindre lyckliga barfotadanserskor — tills
kanadensiskan Maud Allan plötsligt dök upp öfver medelmåttorna
och i ett slag lade London för sina fötter.
Det var mer än själfva Isadora Duncan, som hade så mycket emot
sig i sin gestalt, med hennes skola af barn i grekiska dräkter. Det
var, om än i denna stora konstnärinnas fotspår, någonting helt nytt —
någonting, som tog, hänryckte och förtrollade, t. o. m. där det väckte
förargelse. Segern var fullständig. Under sex månader har Maud
Allan varit inte bara Palace-teaterns greatest attraction, men den mest
feterade, intervjuade och omtalade kvinnan i staden London.
Hvem är hon då, denna Maud Allan, som har en sådan magnetism
i sin person? Och hvilken är hennes konst, som har kunnat rivalisera
med den af londonborna så afgudade Adelina Genee — den dansks
balettprimadonnan på Empireteatern? Och det till trots för att
Adelina Genee’s glänsande teknik, liffulla, varma mimik är Maud Allans så
oändligt öfverlägsen.
Också den, som med kritiska ögon ser de väldiga reklamer, med
hvilka Palaceteatern har coorned Maud Allan, som det heter här, måste
medge hennes egendomliga och omedelbara förmåga att förtrolla.
Och reklamen har sörjt för att på det intressantaste sätt i världen
låta publiken få veta, hvem den firade Salome-danserskan är. Böcker
och artiklar ha spridts öfver världsstaden för att berätta om hennes
föräldrar, hennes hem i Canada — en äfventyrlig barndom och en
liten flickas tidiga förståelse af rörelsens harmoni — kroppens förmåga
att uttrycka ord.
MAUD ALLAN DANSAR TILL
MENDELSOHNS "VÅRSÅNG".
199 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
