Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 3 januari 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Så reste han sig plötsligt och gick med spänstig
gång ett par slag på mattan.
— Jag vill se efter om herr Pasch är inne, sade
han tankfullt och närmade sig dörren framåtlutad och
med handen utsträckt mot dörrvredet. Han kände
hustruns ögon hvila på sig och hans lilla person gaf
noga akt på de manliga formerna.
— Herr Pasch vill vara ostörd, gaf hustrun honom
att tänka på.
— Ja, men en liten uppmärksamhet, du förstår,
parerade sekreteraren lifligt och vände. Han behöfver
känna sig lite bekant med oss, en person, som hyr
rum, en utlänning, som saknar bekantskaper.
Han gick åter beslutsamt mot dörren.
— Herr Pasch är ute, sade hustrun.
Hur vet du det, svarade mannen lågmält och
med skrämd uppsyn. Nyss hörde jag honom
nysa.
I samma ögonblick kände sig den lille sekreteraren
infångad, och som drifven af själfbevarelsens instinkt
sprang han ut ur rummet och knackade på hos herr
Pasch från Berlin. Den nya inackorderingen bjöd sin
värd stiga in och sitta.
— Vill ni inte se våra rum, frågade sekreteraren
under samtalets gång. Och när han åter visade sig
i dörren för hustrun, dansade han triumferande in i
rummet med herr Pasch efter sig. Han drog honom
fram till fönstret.
— Hvilken utsikt, icke sannt. Detta är Peblinge
Sö. Känner ni namnen på våra sjöar? Sortedams Sö,
Peblinge Sö, Sankt Jörgens.
Han talade skyndsamt och med en viss innerlighet
och han slog häftigt upp fönstren det ena efter det
andra och stack för hvar gång ut sin näsa.
— Harry! ropade hustrun. Det är ju fullkomlig
storm. Tänk på gardinen!
— Mitt hjärta, jag vill bara visa herr Pasch hur vi
bo. Vi har det ganska nydeligt, icke sannt? Om
sommaraftnarne — skulle ni se. Nu är det långt
lidet på året. Titta in om aftnarne, "hvis det lyster
dem".
— Ja, inflikade hustrun lite långdraget.
– Min hustru spelar. Tycker ni om musik?
Herr Pasch gjorde sina skyldiga komplimanger åt
alltsammans och frågade med kall beräkning att
befria sig om det inte skulle tilltala herr Kyhl att göra
en promenad. Hvilken utmärkt idé! Sekretern kilade
efter rock och söndagshatt och medan han knäppte
igen sig stod han midt på golfvet med uppdragna
axlar och lät sina romantiska ögon spela mot hustrun.
Herr Kyhl och berlinaren togo en linje som förde
ut till Amager.
De stego upp på de gamla vallarne. Det blåste
hårdt. Det var i oktober och hösten tycktes ropa högt
i asparne, i hagtornen och i pilträden nere vid
stranden.
Det o led mot skymning.
— År 1659 belägrades Köpenhamn af den svenske
konungen Karl X Gustaf, började den lille
sekreteraren berätta. Han höll tag i hattbrättet och ansträngde
sig för att öfverrösta vinden.
— Detta är en historisk mark som vi här trampa.
Detta är vallarne. Vet ni, jag känner mig så
underligt dragen till sådana platser där historien en gång
har afgjorts.
Vet ni hvad man säger? Man säger att hade Karl
X Gustaf lydt sin general Dahlbergs råd att -genast
storma staden, genast som han kom hit öfver på isen,
så hade Köpenhamn fallit! Hvad hade blifvit följden
tror ni? Jo den svenske kungen hade svurit att han
ville ha Köpenhamn jämnad med jorden. Och så
hade skett ifall han kunnat. Det var hela hans trak-
tan. Han ville ha Danmarks hufvudstad på andra
sidan, där Malmö ligger.
Man kan däraf förstå hur tillfälligheter skapa
historien. Är det inte märkligt att tänka sig, hur så att
säga en episod eller en mans infall kunnat utplåna
vår stad!
Nåväl, nu fick vi tid att samla oss till försvar. Vi
slog vatten öfver vallarnes utsidor och det frös till is.
Det var midt i vintern nämligen; svenskarne
stormade natten till den 10 februari år 1659. Till och
med våra kvinnor voro med om försvaret. De slogo
sjudhet tjära öfver fienden.
Den lille mannen sprang upp på bröstvärnskronan
och berlinaren följde honom.
— Här alltså stodo de danska kvinnorna, stormade
berättaren vidare i bruset från de af kläd da träden, —
här slogo de ut den sjudande tjäran. Där kom
svensken anryckande öfver den frusna grafven. Här nere
— han pekade på kanonbänken — hade vi artilleriet
som spydde eld!
— Ach Gott!
— Ack det är dejligt att läsa om! En gammal
krönika säger att svenskarne hade hvita skjortor på
sig för att inte synas mot snön och krönikans
författare tillägger att det blef deras likskjortor. —
Han försökte skratta men hans bröstkorg var
alldeles tom. Och stämman hade fått en egendomlig
klang, på en gång djup och lyriskt smärtsamt
kvidande, nästan som hade talorganet på något sätt
kommit ner i bröstet. Och hans smala ansikte
syntes ännu smalare, och den tunna nästippen lyste röd.
—.’De hade gått hela vallen och vände tillbaka.
Sekreterarn var som berusad och han kände en
sällsam luciditet i sin själ. Denna musik som
forsade ur de mörka träden! Detta gröna glimmande
ljus som vällde fram ur vattnet under pilarne i
stranden ! Och ute från landet pinglade en kyrkklocka
monotont till aftonsång. Hvad hälst hans ögon föllo
på i skymningen, syntes det honom underbart. Och
allt det rostiga skrot som tornade upp sig nedanför
vallen i en bakgård blef en bedårande syn.
Han gick helt tyst som om en ljuf tanke fyllde
honom.
Men när de åter stodo nere i gatans larm vände
sig herr Pasch till honom artigt:
Guten Abend, herr Kyhl!
Sekreteraren stirrade med styf nacke på
interlokutören, men så log han plötsligt och förtjust.
Berlinaren nämnde flyktigt att han hade en vän,
ein Freund, och så försvann han.
Och herr Kyhl vände hemåt. Snart började han
gå med långa tågångarsteg och vek in i sidogatorna,
och medan han gick blef han i sanning allt mindre
och smalare. Då han kom hem var han blott
en liten liten "bittemand", som med djup allvarlig
uppsyn och kvidande hjärta försiktigt närmade sig
den stora flickan på chäselongen. Och om hon hade
sagt: couche här, hade han kanske burit sig åt som
en liten favorithund och tyckt sig vara en lycklig man.
r—: : :—">
HVAR 8 DAGS flesta "nyheter för dagen"
ha måst hämtas från utlandet — det är
ett bevis, så godt som något, hur fritt
från händelser vårt land varit den
se-naste tiden. Hade något inträffat hade
det synts i H. 8. D. — det vet nog en \
hvar och förebrår oss intet.
V_____________________________,____________ J
— 215 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
