Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 17 januari 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR AROSENIUS.
Tidigt på morgonen den
2 jan. d. å. ingick det för
vida kretsar förstämmande
och öfverraskande budet,
att den knappt 30-årige
konstnären Ivar Arosenius
kämpat Sin sista kamp med
den tragiska sjukdom, som
satt sin hotande och
smärtsamma prägel på hela hans
lif. Det var ett brinnande
och innehållsrikt Öde, som
nu på gränsen mellan tvänne
år nått sitt konstnärskaps
fulländning och sett sin
fullbordan. Med svindlande
fart och otrolig
arbetsintensitet, ytterligare stegrad af
den alltmer påträngande
d^lsaningen, hastade han
under de två sista åren mot
det ena verket efter det
andra, ständigt närmare det"
mästerskap, till hvilket han
omisskänneligen varit
prel-destinerad, och som han1 i
några få af sina senaste
dukar med glans nått. Vid
konstnärens utställning å
Valands salong i Göteborg
i slutet af år 1908 måste
äfven en länge skeptisk och
afvaktande kritik oeh
publik erkänna den segrände
kraften i hans originalitet.
För tanken stiger det
än-nii lefvande minnet af en
bräcklig, finvuxen gestalt med känsliga, vackert
mäjs-lade drag och ett par stora, på en gång barnsligt
vanliga och ironiskt forskande ögon under en för
konventionella begrepp retsamt utmanande och yfvig
lugg. Under denna lugg doldes den mest impone-*
rände tänkarpahna som någonsin adlat ett snille.
Nyfikenhet och intresse mötte honom städse på hans
väg, men den oförsiktige, som alltför närgånget tillät
sig att i lättförklarlig undran fixera hans person, fick
snart nog k#nna obehaget af hans tunga i kvickhetens
mest koncisa och bitande form.
Till verklighet finkänslig och misstänksam ägde
Arosenius .en lynnets lättretlighet, som med
obehärskad våldsamhet distanserade för honom främmande
naturer. Kretsen , har alltid varit-fåtalig ,kring
hans person, och det gafs säkerligen’ ögonblick, då
han i ensamhetskänsla vände sig bort äfven från
dessa.
Man har en gång kallat Ivar Arosenius en
"opponenternas opponent4, och kanske få epitet bättre
passa hans konstnärskynne. Pådrifven af spänningen
hös den egna kraften och med starka fjättrar bunden
vid sin inre värld, hade han icke förmåga, icke ro,
icke tid att stanna och fördjupa sig i andras.
Speciellt gäller denna likgiltighet en stor del af hans egna
kolleger, af hvilka han samlat ett helt porträttgalleri,
på äkta arosenianskt vis rubricerade "Mina
omöjliga" — ett galleri som endast äger intresse i den
mån detsamma belyser riktningen af hans konstupp-
-fattning. Inom litteraturen älskade Arosenius mest
poesien, läste mycket och gärna, kunde med sitt
ovanliga jpiinne recitera en mångfald dikter af den fine
crdlekaren Heine och studerade utan återvändo sina
favoritdiktare Shakespeare, kinesen Li-Tai-Po och
Bellman.
IVAR AROSENIUS.
Efter ett unikt amatörporträtt.
Likheten mellan den
store improvisatören af.
Fredmans epistlar och den unge,
ännu hart när okände
mästaren till en serie af
måleriskt mättade apotheoser
till Bacchus och Venus
är alltför frappant att med
tystnad kunna förbigås.
Tung och solvarm mognar
drufvan på Arosenii dukar
för att i rika, ymniga klasar
bekransa det hyllade
Ve-nusskötet, som alla nationer
och tider tillbedja under
amo-riners och cherubers fjäsk
och fanfarer. Kring vinet
och kärleken rör sig hela
hans fantasi, men hon
spelar på en kolossal skala
mellan löjet och tåren, mellan
vördnaden och cynismen,
mellan den krassaste
realism och den mest tjusande
och rörande dröm i en poets
hjärna.
I högre grad än någon
nu lefvande konstnär var
Arosenius idémålare och
som idémålare den mest
intensive individualist vår
svenska konst har att
uppvisa. På intet sätt
konstruktiv flödade hans produktion
med dynamisk kraft och
slösande ymnighet — hans
källa syntes outsinlig och
med vidare förgrenadt ådernät än någon annans inom
vår yngre och — man kan godt säga det — äfven inom
vår äldre konst.
Bland Arosenii främsta alster må nämnas den å
1906 års Salong i Paris uppmärksammade .duken "Rus",
"Venus", ’Vinter", "Flickan och ljuset" och "Sagan
om Kalifens guldfågel", hvilka samtliga komma att
utställas i Nationalmuseum under innevarande månad.
Under sitt snart treåriga äktenskap med fru Eva
Arosenius, född Adler, har konstnärens ögon öppnats
äfven för en lugnare och innerligare värld, hvari
hustrun och hans nu tvååriga dotter utgöra de
inspirerande elementen. I sitt idylliska hem å Älfängen,
beläget vid Göta älf, stod han just nu vid årsskiftet
rustad för nya härnadståg, då döden plötslig och
obu-dad steg öfver tröskeln till hans verkstad och på
allvar bjöd honom stiga öfver den gräns, hvarpå,hela
hans lefnad sviktat.
Arosenii nyvunna ryktbarhet och plötsliga död följa
hvarandra för tätt att publiken utanför en trängre krets
i hans födelsestad Göteborg ännu skall fatta hans
konstnärliga betydelse. Öfverhufvud har man sett för
litet af hans skapande fantasi att förstå, mot hvilken
rikedom de uppmärksammande orden syfta. Hans
anspråkslösa signatur "I. A." har hittills vunnit sin
största offentlighet genom de hugskott för våra
skämtblad’hans frodiga fantasi sköt, då hans egentliga
växtkraft hvilade.
Men skön som han själf var i döden, sedan lifvets
oro flytt från hans drag och helt lämnat rum åt hans
andes majestät, skall det största och bästa af hans^
konst, sedan svallet kring hans äril lagt sig, gå till’
eftervärlden, lämnade åt glömskan den slagg, som
finnes på botten af hvarje degel, hvari äkta
oförgängligt guld luttras fram.
S—e L—w.
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
