Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 23, den 7 mars 1909
- Svante Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SVANTE AUGUST ARRHENIUS.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
När Svante Arrhenius år 1903 mottog nutidens
främsta vetenskapliga utmärkelse, Nobelpriset,
omtalade prof. Cleve vid den bankett, som i sammanhang
därmed ägde rum, hurusom tjugo år tidigare en ung
kandidat infunnit sig på hans laboratorium, sägande:
"Herr professor, jag har uppställt en ny kemisk
teori". „Väl bekant med det förhållandet, att
dödlighetsprocenten bland dylika snillefoster är mycket stor",
fortsatte prof. Cleve, "åhörde jag den unge mannens
åsikter om sambandet mellan kemisk affinitet
(frändskap) och elektrisk ledningsförmåga, men jag får
bekänna, att de voro mig alldeles obegripliga". Och han
tilllade: "Den nya teorien mottogs i den vetenskapliga
världen på samma sätt som ungdomar, som icke äro
sådana, som man vill hafva dem. — — Striden om
teorien blef en världsstrid; men under årens lopp
glesnade motståndarnes och tätnade anhängarnes leder,
så att teorien numera kan anses vara samtidens.
Namnet Arrhenius har blifvit ett nytt led i den lysande
raden af framstående svenska naturforskares,
jämbördigt med Linné, Schéele, Berzelius — kanske till
och med höjande sig därutöfver. På femtioårsdagen
för ett par veckor sedan fick han ock mottaga talrika
vittnesbörd öm, hvad den svenska vetenskapen i
honom skattar och hvad den af honom ännu väntar.
Svante August Arrhenius tillhör en landtbrukaresläkt,
som är känd från Norra Kalmar län alltsedan början af 1600-talet:
namnet är bildadt af gårdsnamnet Arena. Den gren, till hvilken
Svante August hör, var bosatt å gården Klöfdala. Tillsammans med
sin broder, den bekante landtbruksförfattaren Johan
Arrhenius, kom hans fader till Uppsala som student
i början af 1820-talet och stannade där sedan som
akademifogde. Då denna befattning var mycket knappt
aflönad, förenade han därmed anställning såsom
inspektor på Wijks slottsgård i Uppland, och här föddes
Svante August den 19 febr. 1859. Modern var Carolina
Thunberg, bördig från Klöfdala. Sedan faderns lönevillkor
som akademifogde efter några år förbättrats, inflyttade
familjen till Uppsala, där sonen sålunda kom att
tillbringa sin barndom och ungdom.
Svante August visade redan såsom barn stort
intresse för läsning och särskildt för räkning. Vid
endast tre års ålder lärde han sig själf, utan föräldrarnes
vilja, att läsa och förvärfvade vid mycket unga år en
otrolig färdighet,i sifferräkning genom att, sittande
vid faderns sida, följa honom vid additionen af
ämbetsräkenskapernas sifferkolumner. Redan vid åtta års
ålder, sålunda ett år före den författningsenliga tiden,
inskrefs han i Uppsala katedralskola där han genast
fick plats i andra klassen. Ehuru yngst af sina
kamrater, var han dem nästan alla öfverlägsen i bokliga
kunskaper och allmänt vetande. Särskildt utmärkte
han sig i ämnena matematik och fysik, däri han hade
en utomordentlig lärare i rektorn, M. M. Floderus.
Vid 17 års ålder (1876) aflade han mogenhetsexamen
med utmärkta betyg och öfvergick till universitetet,
där han redan efter tre terminer, snabbare än någon
före honom, aflade filosofie kandidatexamen. Han
studerade sedan först, matematik och kemi för att
därefter ägna sig åt sitt hufvudämne fysiken.
Emellertid led den praktiska undervisningen i fysik
i Uppsala vid denna tid (1881) af svåra brister, och
Arrhenius begaf sig därför till prof. Edlund i
Stockholm, på hvars laboratorium i vetenskapsakademien
han fick tillåtelse att utföra sina arbeten. Edlund blef
snart intagen af hans arbetssätt och gynnade
sedermera i hög grad hans intressen. Frukten af hans
undersökningar här blef den på franska utgifna
afhandlingen "Recherches sur la couductibilité galvanique",
på hvilken han, efter att 1884 ha aflagt filosofie
licentiatexamen, förvärfvade doktorsgraden.
Redan i detta ungdomsarbete framställde Arrhenius,
då ännu endast tjugofem år gammal, den
epokgörande teori, för hvilken två årtionden senare
Nobelpriset tilldelades honom. Redan Berzelius hade
kommit till den öfvertygelsen, att de elektriska och
kemiska företeelserna stodo i orsakssammanhang till
hvarandra, och på grund häraf uppställt en
elektrokemisk teori, som emellertid genom nya upptäckter
fram emot 1800-talets midt visade sig ohållbar. Den
allmänna uppfattningen nöjde sig därefter med att
som orsak till de kemiska omsättningarne af materien
antaga en viss affinitet eller frändskap, hvars väsen
emellertid var fullkomligt obekant. Därefter följde
termokemiens blomstringsperiod, under hvilken man
trodde sig i värmefenomenen vid kemiska förlopp ha
funnit måttet på den kemiska energiens ändring vid
kemiska reaktioner. Arrhenius återkom till Berzelii
teori, om ock i väsentligen modifierad form. Genom
sina i doktorsafhandlingen nedlagda undersökningar
öfver den elektriska strömmens gång genom vätskor
uppställde han nämligen med snillets intuition den
teorien, att de kemiska företeelsernas orsak låge i
elektriska laddningar hos de inverkande ämnenas
beståndsdelar. På Berzelii tid var denna tanke blott
kvantitativt grundad, genom Arrhenii teori blef elen
kvalitativt fastställd och därigenom tillgänglig för
matematisk behandling. Redan i doktorsafhandlingen
utvecklade Arrhenius från sin princip samtliga då bekanta
lagar för kemiska omsättningar. Den nya teorien var
så revolutionär mot gängse åskåndningar, att den
vände dem så godt som upp och ned. Den
fordrade t. ex., att det måste antagas, att vanligt
koksalt, klornatrium, när det löses i vatten, till större eller
mindre kvantitet delas upp, d. v. s. dissocieras, i sina
elementära, hvarandra diametralt motsatta, men
elektriskt laddade beståndsdelar, eller klor- och
natriumjoner, hvilka voro de enda kemiskt verksamma
ämnena i en koksaltlösning. Arrhenii teori förutsatte
vidare, att där en syra och en bas inverka på
hvarandra, uppstår såsom primär produkt vatten och som
sekundär salt, icke tvärtom, såsom allmänna meningen
då var. Sådana mot gängse åsikter stridande
meningar kunde icke väntas genast antagna. Det
fordrades i själfva verket en mer än tioårig strid och en
oerhörd mängd nya forskningar, innan teorien
lyckades vinna allmänt erkännande. Genom den, långvariga
striden om denna elektrolytiska dissociationsteori,
som den plägar kallas, riktades emellertid kemien
med stora landvinningar och fördes kemi och fysik, till
gagn för bägge, i närmare samband än förut 1 själfva
verket ha namnen Arrhenius och Van’t Hoff, hvilken
senare utbygde Arrhenii teori på den rena kemiens
område, kommit att gifva prägel åt hela nutidens kemi.
För upphofsmannen hade emellertid upptäckten
närmast inga glädjande följder. I Uppsala bedömdes
hans afhandling endast med det lägsta betyg, som
kunde gifvas utan underkännande! Man lär därigenom
velat förhindra hans anställning som lärare vid
universitetet. En, förfrågan, om anställning såsom docent
i fysik besvarades också mycket tydligt afböjande.
Emellertid kom under sommaren 1884 den bekante
kemisten Ostwald, då professor vid polyteknikum i
Riga, öfver till Uppsala och Stockholm och uttalade
sig inför vederbörande så förmånligt om
doktorsafhandlingen, på hvilken han också erbjöd Arrhenius
en eventuell docentur i Riga, att en till kanslärn
sedermera ställd ansökan om docentur i fysikalisk kemi
ej afstyrktes af fakulteten. Nu följde flera års
fortsatta forskningar vid utländska universitet, framför allt
i Leipzig, dit Ostwald, icke med orätt betecknad som
dissociationsteoriens fadder, nu hade öfverflyttat.
I slutgiltigt skick förelåg den 1887.
Genom Edlunds frånfälle redan i aug. 1888 miste
Arrhenius utsikt att vinna anställning i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:43:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/10/0355.html
